Vi kan snacka hur mycket som helst om Cristiano Ronaldo mot Leo Messi.
Men ingen duell har de senaste åren rört upp känslorna så som José Mourinho mot Pep Guardiola.
Nu är Pep borta.
Nu är Barcelona borta.
För nästan exakt ett år sen slutade den spanska supercupfinalen mellan Real Madrid och Barcelona i ett kaos där José Mourinho i högen av spelare och ledare plötsligt smög sig fram till Pep Guardiolas assistent Tito Vilanova – och tryckte ett finger i ögat på honom.
Efteråt låtsades han inte veta vem Vilanova var:
– Pito Vilanova? Jag vet inte vem den här Pito är...
Nu vet inte bara Mourinho vem Vilanova är. Nu vet en hel värld vem Guardiolas arvtagare är – men inte vad han går för. Jag har inga problem med att José Mourinho, som han uttryckte i en intervju i portugisisk tv i veckan, numera vill bli kallad The Only One i stället för The Special One. Han är ju, på alla sätt, unik. Han är ju den ende som tränat sina lag till ligaguld i både England, Italien och efter en makalös fjolårssäsong nu också i Spanien.
Få tränare kan anpassa sig till motståndarna som Mourinho.
Men ännu färre tränare kan strunta i motståndarna som Pep Guardiola under fyra säsonger gjorde i Barcelona. Han litade blint på sin, och Barcelonas, egen filosofi: Stort bollinnehav och bollcirkulation i högt tempo. Det räckte till 14 titlar.
Genom att låta hans högra hand (usch, det där låter som Svennis och Tord Grip...) ta över försäkrade sig klubben om att Barça kommer att fortsätta som tidigare. Att man kommer att spela, träna, äta och sova likadant som under Pep. Att man kommer att fortsätta släppa fram talanger från egna akademin som under Pep – ja, Tito Vilanova tränade ju en gång i tiden klubbens framgångsrika 87:or, med Gerard Piqué, Cesc Fábregas och Leo Messi.
Ändå kan jag inte låta bli att tvivla på honom – även om han i går förklarade att hans ”intention är att vinna allt”. I en jämförelse med den karismatiske Guardiola framstår Vilanova som en grå mus. Och vad händer om det blir problem? Kan han ryta till? Lyssnar stjärnorna? Det är sällan en assistent som vare sig spelat eller tränat på högsta nivå lyckas i en storklubb. Men det finns mer som talar emot Barcelona – och för Real Madrid.
De problem Barcelona hade redan i fjol har inte lösts: Mittbackarna Puyol och Piqué var båda ofta båda skadade och ur form (Javier Mascherano var visserligen en lyckad nödlösning men ändå en – nödlösning), spelmotorn Xavi blixtrade till i EM-finalen i somras men har det senaste året tappat i tempo, och framåt gör visserligen Messi hundra mål men kan inte göra allt själv – och David Villa är fortfarande ett stort frågetecken efter sitt benbrott.
Dessutom har José Mourinho under två säsonger i Madrid skapat den näst intill perfekta startelvan. Den är, med Iker Casillas, Sergio Ramos, Xabi Alonso, Mesut Özil och en viss Cristiano Ronaldo, så full av världsstjärnor att jag inte begriper vad ”Mou” ska med Luka Modric till. Förutom att avlasta de viktiga mittfältare som i slutet av förra säsongen var uppenbart slitna när det drog ihop sig till avgörandet i Champions League.
Jag förstår att Mourinho inte vill riskera något sånt igen. För efter att ha vunnit Copa del Rey första året och La Liga andra året räknas det här året bara en titel: Champions League. Jag tror att Real fixar den – och försvarar ligaguldet.
+++ (stjärnrad)
Bakom Real och Barça brottas i stort sett alla klubbar med stora ekonomiska problem. De 20 La Liga-klubbarnas totala skuld lär uppgå till 30 miljarder (!) kronor.
Men Málaga tycker jag faktiskt lite synd om. Med Qatarshejken Al-Thanis välinvesterade halvmiljard tog sig klubben till Champions League-kval i våras – och redan den här säsongen trodde jag att man, med rätt nyförvärv, skulle kunna störa de två stora. Men Al-Thani har under sommaren uppenbarligen tröttnat på sitt hobbyprojekt och tvingat klubben att sälja sina största stjärnor för att lösa en akut likviditetskris och över huvud taget överleva.
Ändå – eller kanske just därför – ska det bli spännande att följa andaluserna, som fortfarande har en slagkraftig startelva. Jag tror ju inte på allvar att något lag kan utmana Real och Barça om ligatiteln. Men jag har en känsla av att flera av dem som i första hand jagar trots allt blivit bättre – och att avståndet ner till trean definitivt inte kommer att vara så stort som de 30 poäng det var i fjol.
o Atlético Madrid, som vann Europa League i fjol har fått behålla målkungen Falcao.
o Athletic Bilbao, som gick till final i Europa League kommer att överleva även utan Javi Martínez och Fernando Llorente.
o Valencia, som visserligen sålt ut sin spanska prägel har värvat intressant och kan få ett lyft av tränarbytet.
Nä, nu kör vi! ¡Vamos!
