Dockansiktet Sergio Ramos gör en sarrong av den inkastade flaggan. Skadade David Villa kysser sin dotter och haltar sedan in i infernot. Luis Aragonés tror ett tag att han ska komma undan, men snart bollar mästarpojkarna med den gamle farbrorn.
Tränaren Luis Aragonés fyller snart 70 men är varken sentimental eller nostalgisk. Han skiter i vad spelare har gjort tidigare. Han reste till EM med fem gossar som aldrig tidigare gjort en landskamp. Varför? För att de var i form och var hungriga. Det räckte för honom.
En sådan modig gubbe hade aldrig kunnat leda Sverige. Trots sin ålder är Aragonés EM:s modernaste tränare, en som tänker för framtiden och gärna gör dramatiska ändringar i matcherna. Om spelet hackar, ja, då plockar Aragonés bort stjärnorna Xavi och Andrés Iniesta.
Han var aldrig nära att behöva göra det draget mot Tyskland.
Efter 70 minuter hade Spanien vunnit finalen. Tio raglande tyskar försökte förgäves hänga med världens mest passningsskickliga lag. Längst bak stod Jens Lehmann som en utlämnad matador. Med sin neongröna tröja stred han tappert mot den röda tjuren, men det var matadoren som fick kämpa för sitt liv. Inte tvärtom.
När Luis Aragonés har hissats färdigt drar han handens baksida över ansiktet. I flera dagar har han försökt slå i oss att han är en tråkig fan som varken blir deprimerad av förluster eller rörd av vinster. Nu är hans näsa två meter lång. Bulldogkinderna darrar.
På planen fortsätter fiestan. Det är pogodans och kramkalas. "Viva España" och "olé, olé" överallt.
I skuggan av scenen står Michael Ballack dubbelvikt. Tittar ner i gräset.
Det ser ut som att han ska kräkas.

För att ta sig ut till arenan Ernst Happel i Wien tar man U-bahnlinje nummer två. Det står "U2 Stadion" på skylten och varje gång har jag tänkt att det är en konsert med Bono och hans grabbar som väntar.
Likaså i går eftermiddag, när jag hoppade på U2-tåget till finalen.
Ute vid arenaområdet hade gatorna inga namn. Tyske tränaren Jogi Löw hade ännu inte hittat det han letat efter, men han skulle finna det med eller utan Michael Ballack.
Ballack var med. Självklart var han det. Som om en krånglade vad skulle stoppa honom. Han tog i när han sjöng nationalsången. Han log när han skakade hand med Spaniens lagkapten Iker Casillas. Verkade avslappnad.
Achtung, baby.
Vi ska besegra er in the name of Löw.
Men det var Ballacks söndag som blev blodig.

Efter tio minuter slår Arne Friedrich en tunnelpass på Iniesta. Här når Tyskland sin topp i finalen. Miroslav Klose hade varit framme farligt en gång tidigare. Ballack genomförde också ett fint nummer och på läktaren var tyska det enda tillåtna språket.
Sedan kommer Spanien i gång. Tar över. Totalt. När Tyskland gör det trångt på mitten är spanjorerna smarta och låter Iniesta dra upp anfallen från vänsterkanten. Snart har de grepp om hela mittfältet. Thomas Hitzlsperger och Torsten Frings passar fel och trycks tillbaka. Oftast heter anledningen Xavi. Han passar aldrig någonsin fel.
Fernando Torres hade tidigare varit nära mål när han nickade i Lehmanns stolprot. Nu får han en fin djupledspass från Xavi. Philipp Lahm ligger före i löpningen, men tvekar. Torres byter sida och passerar i rasande fart. Hans sista steg är ett älgkliv. Trots det lyckas han med total kontroll chippa bollen över Lehmann. Det är verkligen ett nummer som förtjänar betydelse.

Vackra Spanien rullar ut Tyskland. Laget har inte förlorat en match sedan 2006 och tar en lika efterlängtad som välförtjänt seger.
Men allt spanskt är inte ögongodis.
Vi har också Carlos Marchena.
Jag älskade sekvensen i den 42:a minuten när den hetlevrade Marchena började bråka med Miroslav Klose, bara för att sekunden senare knuffas bort av sin mittbackskompis Carles Puyol.
Marchena, hårdingen.
Puyol, fredsmäklaren.
Resten av Spanien: det bästa europeisk fotboll har att erbjuda.

Kvällen före finalen gick jag ner till Donau tillsammans med en burk öl. Satte mig vid flodkanten och drack. Så plötsligt såg jag något flyta i det mörka vattnet. Det var en död råtta. Efter ett tag kom två till.
Råttorna dör i Wien, det börjar verkligen bli dags att lämna stan. Tillbaka till Sverige efter en månad på resande fot. Spaniens titel är säkrad och jag längtar hem. Men så får jag ett sms från en kompis som befinner sig i Valencia:
Folk tutar, tutar och skjuter raketer. Hos dig?
Döda råttor, min vän, döda råttor.
Jag hade gärna anslutit till segerpartyt i Valencia.
Men jag tror att det kommer att hållas många mer i Spanien under de närmaste åren.