Något behövde hända.
Real Madrid hade spelat ett högt spel i dubbel bemärkelse i den första halvleken. Backlinjen sniffade på mittcirkeln och Leo Messi tilläts inte hämta upp bollen och utmana med fart, så som han älskar att göra. Man tar en stor risk när man satsar på ett högt försvarsspel mot Barcelona. När som helst kan Xavi sätta in en boll bakom backlinjen och trolla fram ett friläge.
Något behövde hända
Men Real hade koll på det också. Mittfältarna Xabi Alonso och Lass Diarra ströp Xavis intelligens och när djupledsbollen väl kom var antingen a) Thierry Henry offside, eller b) Iker Casillas långt ute och avvärjde.
Något behövde hända.
I en av de 723 artiklar jag läste om matchen före avspark stod det att den skulle sändas i alla världens länder utom Indien. Vet inte om det var ett skämt. Jag är inte säker på att folket i, säg, Kirgizistan såg hur Cristiano Ronaldo missade första halvleks bästa chans efter att ha blivit mästerligt serverad av Kaká, men okej - jag fattade poängen.
Jag fattade poängen och jag tänkte på mitt Millenniumfirande.
Pressen knäckte mig
När 1999 skulle bli 2000 var det ju tänkt att man skulle har roligare än någonsin tidigare. Man skulle hitta den bästa festen, dricka den dyraste champagnen, kyssa den vackraste flickan. Allt det där.
Den här pressen knäckte mig och när klockan väl ringde för ett nytt årtusende satt jag lite småfull i mina föräldrars kök och åt snabbmakaroner. Jag minns att jag dagen efter ljög och sa att jag hade varit på en fest där det "hade varit bra drag".
Artisten Markus Krunegård sjunger på sin senaste skiva om första gången han hörde Jimi Hendrix:
"Jag hade hört så mycket om gitarren och honom. Och så var det helt vanlig blues med helt vanlig sång." Jag är säker på att ni alla bär på liknande historier om hur skyhöga förväntningar slutat med en känsla av besvikelse.
Bytet var givet
Man visade Barcelona-Real Madrid på biografer runt om i Spanien. Biljetterna sålde slut direkt, men i 55 minuter var det en storfilm utan huvudroll. Spelet höll givetvis hög klass - fattas bara - och jag uppskattade både Manuel Pellegrinis taktik och Carles Puyols kastbrytningar.
Men något behövde hända.
Det kändes givet att Pep Guardiola skulle byta in Zlatan Ibrahimovic tidigt i andra halvlek. Jag har inte sett Thierry Henry göra en riktigt bra match i Barcelona på hela säsongen och Zlatans breda register ger laget fler alternativ.
Att han så omedelbart skulle sätta ett avtryck hade jag däremot inte räknat med.
Vadå "fel fot"?
Dani Alves hade inte alls fått någon ordning på inläggen tidigare i matchen, men den här gången blev lyran perfekt. Zlatan låg på gränsen till offside men jag tror att han var i linje.
Sedan gick det snabbt:
Blicken på bollen. Fixeringen. Balansen.
Volleyskottet.
"Med fel fot" borde man väl skriva men har det någon gång varit fel på någon av Zlatans 47:or? Iker Casillas hann aldrig ens kasta sig och filmen hade fått sin huvudroll.
Och det kanske är fånigt, men jag blev lite stolt. På planen fanns Guldbollenvinnaren från 2007, Guldbollenvinnaren från 2008 och den kommande Guldbollenvinnaren för 2009.
När Zlatan sköt kunde de bara stå och titta på (och i Leo Messis fall: kramas).
Känslan av tomhet sköts iväg
Sergio Busquets tog kort senare onödigt bollen med handen och fick sitt andra gula kort. Real Madrid försökte, men hade svårt att förändra sin täta taktik och utnyttja övertaget. Slutet präglades av fasthållningar och slarv. Messi borde ha rullat in 2-0 men mot Casillas räcker det inte med att avsluta hyggligt.
De senaste åren har bjudit på flera sagolika föreställningar mellan Barcelona och Real Madrid. Det här mötet kan inte sorteras in det facket. Men det var kvällen då både Zlatan och svensk fotboll bröt ny mark medan hela världen tittade.
Och alla kommer att minnas vem som sköt i väg känslan av tomhet.
DISKUTERA!
