Jag har en amerikansk vän som är tokig i idrott. Det mesta med bollar intresserar honom, bara fotboll har han svårt för. Anledningen är enkel: Han står inte ut med filmningarna. Jag försöker övertala honom. Säger att filmningar är förkastligt, men ändå bara en liten detalj. Min vän vill inte lyssna på det örat. Den lilla detaljen räcker för att förstöra upplevelsen för honom.
Och det värsta är att det finns stunder då jag förstår honom.
Det första mötet i cupkvarten mellan Real Madrid och Barcelona var en utsökt match, det var fotboll på en helt annan nivå jämfört med det Milanoderby vi såg i söndags.
Ändå hade jag en bitter eftersmak när den var slut.
Jag borstade tänderna i ett frenetiskt tempo, använde extra mycket tandkräm, men inte ens Pepsodent rådde på Pepe.
Innan någon får för sig något - jag håller inte på Barcelona. Hollywoodgudarna ska veta att det filmas där också ibland (Dani Alves, Sergio Busquets med flera). Men just Pepe står ofta ut eftersom han kombinerar sitt trams med rena grisgrejer.
Jag gillade verkligen Pepe när han spelade i Porto. Han är fortfarande skicklig men hans uppträdande numera gör att jag inte längre kan uppskatta honom för det. Jag ser bara idiotin.
I går hade Pepe en filmning i Rivaldo-klass och kort senare trampade han Lionel Messi på handen när spelet var avblåst. Då stod han redan på en varning, bara turen hindrade honom från att bli utvisad och jag förstår verkligen inte: Hur kan man riskera att sätta sitt lag i en sådan situation? Det stod 1-1 då och Real var tröttkört. Barça gjorde mål ändå strax efteråt, men mot tio man sista 20 minuterna hade de definitivt kunnat punktera cupmötet redan i går.
Vid lagens ligamöte i december tokpressade Real högt från början. Nu var man aningen mer disciplinerade, låg rätt i positionerna och ställde om snabbt när tillfälle gavs. Det första riktigt bra tillfället kom efter tio minuter och då blev det mål. Ronaldo fick en fin passning av Benzema, skapade sig utrymme mot Piqué och sköt mellan benen på Pinto.
Barcelona lät sig inte stressas. De har ett så stort mentalt övertag på Real - vad ligan än säger - att en fråga om stress aldrig ens låter sig ställas. De bara passar, passar, passar och väntar på chanserna.
Man borde egentligen inte fascineras över Barças bollinnehav längre. Men att på Santiago Bernabéu, mot Real Jävla Madrid, äga bollen 73 procent av speltiden är ändå smått otroligt.
Målen kom från oväntat håll. Ett jättehål i Reals försvar öppnade för ett jättehår och Puyols språngskalle var uppfriskande; Barça brukar inte göra mål på det sättet. Lite senare noterade Messi att Abidal smugit upp från sin vänsterbacksplats och 1-2 inför returen på Camp Nou är förmodligen mer än vad Real kan hantera.
Ligan blir ännu viktigare för José Mourinho nu. Han är två segrar före sin antagonist och behöver försprånget. Jag kan inte se hur han ska kunna få med sig poäng från bortamötet i april, däremot är Real väldigt bra på att vinna matcher som ska vinnas
Efter varje smäll Barça ger dem reser sig Real och kör över Sevilla, Villarreal, Getafe eller vad som nu råkar stå på programmet i nästa omgång.
Det talar för att Mourinho trots allt tar åtminstone en tung titel i vår.