Mjällby har inte legat i allsvenskan på 25 år. De som var med i början av 80-talet pratar gärna om tre bröder Andersson och om kostigen som ledde fram till Strandvallen där det efter matchen serverades kaffe och smörgåsar eftersom man alltid behövde vänta en lång stund på att kunna komma ut med sin bil.
I dag är Mjällby mer modernt.
Men inte mer än att det går utmärkt att köpa matchbiljett på bensinmacken i Sölvesborg om man så vill. Och tar man bilen till Strandvallen gör man fortfarande bäst i att inte ha bråttom hem. Om man inte parkerar vid Hennings Rökeri förstås, och promenerar längs vattnet den sista biten. Eller så gör man helt enkelt som farbrorn som puttrade förbi mig en halvtimme före hemmapremiären mot Gais - man tar sin blåa flakmoped.

Tufft - och fin fotboll

Allt detta är utomordentligt trevligt. Och kontrasteras fint av laget alla är där för att se. Mjällby är nämligen inget trevligt lag och det är menat som en komplimang. Trevliga nykomlingar har inget att hämta i allsvenskan. Ta Ljungskile. De spelade fotboll som ett taffligt superettalag men hade en attityd värdig en mästarklubb.
Mjällby har samma tuffhet.
Skillnaden är att man kan spela fin fotboll också.
Redan på Råsunda förra helgen visade Mjällby att laget inte är i allsvenskan för att turista. Patrick Osiakos och Tobias Grahns mittfältsspel gjorde då att jag nästan glömde bort Marcus Ekenberg, Mr Mjällby himself, men han är så självklar på något sätt. Vinner nästan allt i luften, har alltid en tanke bakom sina vrickningar och är ständigt redo att hugga i djupet när omställningen kommer.
De mål han aldrig fick med sig hem från Stockholm sparade han förstås till den historiska dagen på hemmaplan.
Med 19 fullträffar var Marcus Ekenberg oöverträffad i superettan förra året och om någon tvivlat på att han kan leverera även i allsvenskan kan den personen sluta upp med det nu.

Högeffektivt, är ordet

Tre chanser mot Gais gav tre mål mot Gais.
* 1-0. Ekenberg regisserar själv det anfall han sedan avslutar genom att trycka upp sin egen retur i nättaket bakom Dime Jankulovski.
* 2-0. Naturliga målskyttar behöver inte krångla. Ekenberg skarvar retfullt enkelt in Daniel Nilssons precisa inlägg.
* 3-0. En säker straff. Sillastrybarnas idolflagga med Ekenbergs ansikte på vajar stoltare än någonsin i den friska havsvinden.
Marcus Ekenberg är också mycket mer än bara en målskytt och Mjällby är mycket mer än bara Marcus Ekenberg.
Mjällby är Patrick Osiakos balans, Tobias Grahns blick för spelet och Juan Robledos (en chilenare som gärna läser om Nils Holgersson när tillfälle ges) dominans i luftrummet.
Jag borde även nämna Moestafa El Kabir.
Han gjorde inget mål i går men ungefär allt annat. Mjällby har verkligen värvat bra inför återkomsten. El Kabir är snabb, farlig och lite elak. Precis som sitt nya lag.

Det här kan vara ett topplag

Gais tränare Alexander Axén ställde ett oväntat offensivt lag på planen. Om det var därför Mjällby tilläts kontra så ofta vet jag inte, men matchbilden kom i alla fall att passa hemmalaget utmärkt. Dessutom föll Mjällbys mål i helt rätt lägen. Gais var faktiskt inte så uselt som resultatet antyder, men varken Wanderson eller någon annan var nära att matcha den skärpa Ekenberg visade upp.
Och hur långt kan det här räcka, frågar vi oss nu.
Jag säger: Slipper Mjällby skador på sina nyckelspelare ligger laget i toppen när allsvenskan gör VM-uppehåll.
Jo, så stark är faktiskt förstauppställningen. Försvarsspelet är utmärkt över hela banan, det centrala mittfältet är bollsäkert och nu när Ekenberg har spräckt nollan kan han spela ännu mer avslappnat.

Många spelare i offensiven

Men framför allt har Mjällby ett spel som fungerar även när planerna inte gör det. Man klarar av att gå till anfall väldigt snabbt och lyckas samtidigt få med många spelare i offensiven.
Det här var den finaste allsvenska dagen hittills i år och den kunde inte ha kommit lägligare. Det hopp som jag efter tre raka mållösa matcher hade börjat förlora fick jag åter grepp om i ett litet fiskeläge i Blekinge.
Tack för det, Mjällby.