En förfriskad dansk supporter viftar med en sydafrikansk flagga och skriker att han kommer att få se noshörningar nästa sommar. Christian Poulsen går förbi med ett seriefigursflin. I sin vänstra hand bär den danske mittfältaren sitt svettiga hårband, i den högra tre flaskor Tuborg.
Danskarna har ett underbart party att se fram emot och talar om att de nog kan överraska i VM.
Svenskarna har en iskall match mot Albanien att se fram emot och talar om att sluta spela landslagsfotboll.
Just nu ser det ut som att vi kan räkna bort Olof Mellberg, Anders Svensson och Henrik Larsson från höstens EM-kval. Kanske även Mikael Nilsson, om nu någon skulle vara intresserad av den informationen.
Jag hade gärna sett en fortsättning för Mellberg och Svensson, men är man inte motiverad så är man inte.
Kvar finns några habila spelare, ett gäng ambitiösa ynglingar samt en världsstjärna som tyvärr inte har uppträtt som en sådan på länge i landslaget.
När Zlatan Ibrahimovic kommer till den mixade zonen är han lite oväntat på gott humör. Han förklarar att han bara kommer att ge positiva citat, han skrattar till och med några gånger. Zlatan har precis avslutat en jämn match som Sverige förlorade. Han vann det mesta i luften, skarvade och fördelade bollar.
Det är tryggt att sätta ett långt uppspel på Zlatan. Han är så stark att han oftast håller undan sin motståndare och ibland blir det farligt. Men tryggheten är också förrädisk.
Att hela tiden lita på att Zlatan ska "göra det" är en farlig taktik. Dels sätter det en enorm press på Zlatan, dels minskar initiativförmågan hos övriga spelare.
Och jävlar vad långsamt det har gått när Sverige har spelat fotboll i det här kvalet.
Vem som än tränar landslaget i höst måste ha svaret på den här frågan: Hur får vi ut mer av Sveriges bästa fotbollsspelare i en omgivning som inte består av Leo Messi och Xavi?
Kanske genom att inte lägga allt ansvar på honom.
Såvitt jag kunde se var Zlatan dödstrött den sista kvarten på Parken i går. Han hade fått ta hand om i princip varenda långboll och när han väl fick chansen att utmana en back fanns inga krafter kvar.
Zlatan kommer att förbli vår viktigaste spelare i många år framöver, men jag tror att svensk landslagsfotboll skulle må bra av att inte idolisera honom så mycket.
Det gäller förresten även media som inför varje viktig landskamp ber den store Zlatanguden att frälsa oss.
SPORT-Expressen har numera även en spansk medarbetare. Han heter Joanjo Pallàs och han var på plats i Köpenhamn i går. När jag efter matchen bad om en åsikt svarade Pallàs:
- Ert problem är att ni har en gammal och en ung generation. Däremellan finns bara Källström och kanske Zlatan. Det glappet är farligt att ha i ett lag.
Som alltid när ett lag har misslyckats skriker nu folk efter föryngring. Det är en smal sak att göra, men vilka känner sig egentligen kallade när vi ropar?
I somras förälskade vi oss i en charmerande U21-lag. Där var Marcus Berg, Ola Toivonen, Rasmus Elm, Pontus Wernbloom, Mattias Bjärsmyr och några till. Dessa spelare fick även min puls att stiga, men jag har mycket svårt att se att den stommen ska bära Sverige redan nu.
Senaste gången Sverige inte deltog i ett mästerskap hade jag aldrig varit berusad, aldrig haft en flickvän, aldrig funderat på att bli journalist.
I sommar händer det igen och det är nog först då vi kommer att börja inse att den epok vi begravde i den danska jorden i går var ytterst ovanlig. Precis som 80-talet var det åt andra hållet.
Jag vet inte hur du tänker göra, men själv tänker jag börja vänja mig vid tanken på fler missade slutspel framöver. En fet fest vart fjärde år är mer än vad jag vågar hoppas på just nu.
Vem vet: om tio år sitter kanske Lagerbäck hos Skavlan och berättar om de goda åren.
DISKUTERA HÄR!
