Förutom Jörgen Wålemark har jag aldrig träffat nån som i sin barndom drömde om att en dag få representera Ljungskile SK. Man drömmer inte om Ljungskile. Man hamnar där. Ofta för att man ratats i ett finare lag.
Vad var det egentligen för gäng som välte kolossen IFK Göteborg, klubben som ska representera Sverige i Champions League, uppe i den bohuslänska skogen? Jo, en salig blandning av kasserat gods, filmstjärnor och korsbandslösa krigare.
Några av hjältarna på Starke Arvid, lönefredagen den 25 april:
Martin Smedberg- Dalence. En mittfältare som inte dög i Blåvitt, men som nu fick sin feta revansch.
Colin Burns. En jänkarmålvakt som hamnade i klubben via en egenproducerad film som lades ut på You Tube.
Andreas Kristoffersson. En tvåmålsskytt vars knän egentligen förbjuder honom att spela fotboll överhuvudtaget.
Richard Jansson. En ytterback som var för dålig för Hammarby, men som nu lystrar till namnet "Snygg-Ricky" i Ljungskile.
David Leinar. Den störste av dem alla. Han skulle inte heller bli nåt.

Leinar - en gigant

Hemma i Motala var det Daniel Leinar, Davids storebror, som hade talangen. David ansågs för oteknisk, för långsam, för bred. Visst hade han ett hårt skott, men division 2 var nog en lagom uppgift.
Han var också, minns jag, väldigt förtjust i korv med bröd och när han lämnade Motala kunde ingen - verkligen ingen - föreställa sig detta.
Först nickade Leinar Ljungskile till allsvenskan och fick den magiska luggen bortklippt av fansen. Bara det var sensationellt och stort nog. Men Leinar ville mer och mot IFK Göteborg fick han det.
Han var han giganten i försvaret. Han manglade Pontus Wernbloom. Han nickade bort lassvis med inlägg. Han räddade en boll framför mållinjen.
David Leinar och hela Ljungskile har visat hur långt man fortfarande kan komma med lungor och hjärta. Och med långa inkast. Markus Senften är en mycket begränsad fotbollsspelare, men bollen öser han i väg nästan lika långt som Rasmus Elm. Inne i straffområdet väntar Leinar eller Jörgen Wålemarks grafitgråa kalufs.

Wilson utan tvekan galen

Hög tid nu att komma in på David Wilson.
- You know, jag måste slåss mot alla, förklarade tränaren för mig när jag träffade honom före seriestarten.
Han gör det bra. Hittills har Wilson blivit kallad "dum i huvudet" av sansade Tom Prahl. Han har retat upp Elfsborgs Magnus Haglund och skällt ut en radioreporter för att "han inte visade nån fucking respekt."
David Wilson är utan tvekan galen. Men det är också Wilson som har tagit en bortglömd småklubb från tvåan till allsvenskan.
Han lever för LSK och efter varje match är det britten som släcker och låser på Starke Arvid.
Lita på att det tog sin tid efter den historiska segern mot Göteborg. Det var många som skulle ta sig hem. 7 128 personer såg matchen. Det är drygt dubbelt så många som bor i hela Ljungskile. Klockan 19 i går hade man kunnat springa runt naken och joddla nere i centrum utan att nån hade sett det.
Alla var uppe i skogen med blickarna fastlåsta på det gräs som håller lägre kvalitet än ett upptrampat fält på Roskildefestivalen.

Välförtjänt seger

Alla kunde också se att det inte rörde sig om nåt fräckt rån. Ljungskile förtjänade segern och IFK Göteborg förtjänade en smäll på käften. Den har legat i luften länge. IFK har i vår uppträtt lika segt som en ovälkommen sjörapport och endast räddats av målvakten Kim Christensen. Visst var Jonas Wallerstedt (olycklig vid båda LSK:s mål) nära att nicka in kvitteringen i slutet, men Ljungskile hade många chanser att döda matchen. Andreas Kristoffersson rullade nästan in ett hattrick och Niklas Löfgren fick en sjuk liten chans fem minuter från slutet. Löfgren tråcklade sig fram men helt ensam med Kim Christensen sköt han högt över.
Sen sprang Löfgren hemåt och garvade. Ungefär som en korpenlirare. Vad gjorde jag här uppe, liksom. Jag är ju glad bara över att få vara med.
Och tacka fan för det. Lönefredagen den 25 april 2008 kommer för alltid att vara ett klassiskt datum i Ljungskile. Alla dessa utskrattade, ibland hånade, spelare ska vara stolta. Och suga i sig vår fucking respekt.