Vanligtvis når Svenska cupen sin peak någon gång under sommaren då ett pittoreskt landsortslag tar emot en allsvensk klubb. Då skickas man som reporter ut för att göra en David mot Goliat-vinkel. Man skriver om den härligt annorlunda miljön, intervjuar någon vaktmästare som klippt samma gräsmatta i 40 år och hittar en munter dragspelsorkester som kanske hamnar på bild i tidningen dagen efter.
Sedan kommer hösten och cupen fortsätter. Matcherna blir bättre, men de charmiga småklubbarna slås ut och så även intresset.
När det väl är dags för final brukar två av Sveriges bästa fotbollslag mötas i en match där ingen utom de in-blandade bryr sig om resultatet.
Därefter lägger vi pannan i djupa veck, undrar varför cupen aldrig får något fäste i Sverige innan vi uttalar den obligatoriska meningen: "I Norge är det ju tydligen ett jävla drag..."
I år slipper vi säga så.
I år slipper vi låtsas.
I år har Sverige äntligen en cupfinal som känns spännande på riktigt.

AIK har satsat på cupen hela året. Nästan alltid ställt upp med bästa möjliga lag och engagerat fler och fler supportrar. Och eftersom dagens motståndare heter IFK Göteborg är det givet att den här finalen blir extra laddad.
IFK Göteborg gjorde ingen dålig match på Gamla Ullevi i söndags. Med lite flyt hade det stått 2- 0 i paus, det är viktigt att komma ihåg det, och då hade Daniel Tjernström aldrig blivit en vacker champagnedrickande guldman.
Men Mikael Stahre var iskall, gjorde exakt rätt justeringar och drabbades inte av panik när nyckelspelarna inte levererade. AIK vände matchen och tog ett välförtjänt SM-guld.
Senaste gången ett lag vann dubbeln i Sverige var 2005 då Djurgården (tänk, det är inte så längesen) tog hem både serien och cupen. AIK har stora möjligheter att upprepa den bedriften i dag. Glöm att vi får se ett bakfullt och oinspirerat lag som inte har orkat ladda om efter alla partyn. Mikael Stahre drömmer alldeles säkert om att fullborda en magnifik säsong inför sin hemmapublik.
Samtidigt gror givetvis revansch-begäret i Göteborg.
På Kamratgården går du inte runt och skryter om en andraplats. Vinn eller håll käften. Eller ännu hellre: vinn, håll käften och träna hårt för att vinna en gång till.
Sedan Jonas Olsson och Stefan Rehn tog över IFK Göteborg har det blivit en titel per säsong. Att sluta tvåa två gånger på en vecka skulle vara ett slag i magen, även om tränarna oavsett resultat i dag har tagit sig igenom en strulig säsong på ett imponerande sätt.
Gustav Svensson, som satt bakom mig på läktaren i söndags, har varit sjuk i veckan men är nu med i truppen. Jag hoppas att han kan spela. Det skulle kännas hemskt om all-svenskans starkaste motor går miste om årets två häftigaste matcher.

Men mest nyfiken är jag ändå på Martin Mutumba. Som vanligt. Man kommer inte ifrån honom. Han sprutar ur sig oneliners, har Sveriges coolaste tatuering och lyckas samtidigt med konststycket att framstå som ödmjuk. Har Mutumba gjort en dålig match tar han genast fram motorsågen och kapar sig själv.
2009 blev ett ganska trist fotbollsår för svensk del. Martin Mutumba är knappast lösningen på landslagets anfalls-problem men oj vad vi behövde en sådan spelare - en sådan människa! - att prata om den här gråa hösten.