Det var den sista allsvenska träningen för året på Kamratgården men det såg mer ut som den första. Lågt tempo, enkla passningar, stadig puls. Känn lite på bollen bara. Smek den. Gör den till din vän, så där ja! Lugnt och fint, gubbar.
Idag gäller något helt annat.
Idag måste IFK Göteborg explodera.
Lugnt och fint betyder en andraplats.

IFK Göteborg kan inte rubba AIK utan fart. När hemmalaget väl får chansen att anfalla måste det ske blixtsnabbt. Guldreceptet är egentligen detsamma som under de feta Roger Gustafsson-åren i början på 90-talet.
Organisation bakåt.
Vinna boll centralt.
Effektiva omställningar.
Jos Hooiveld och Per Karlsson i AIK:s mittförsvar kan stå och nicka bort lösa lyror utanför straffområdet hela dagen om så krävs. Att slå långa bollar på en Tobias Hysén utan understöd är att jävlas med allsvenskans bästa målskytt. Lyckas IFK däremot vinna boll på mittplan och omedelbart sätta ut den på Stefan Selakovics högerkant kan AIK få det jobbigt.
AIK behöver däremot inte stressa. Spelarna vet att de har guldet så länge nollan är intakt och tjänar på att ta det lugnt vid fasta situationer. Det handlar inte om att maska, det handlar om att inte låta IFK bestämma rytmen på planen.

Dessutom är AIK bättre på att anfalla mot ett organiserat försvar än vad IFK är. När Dulee Johnson transporterar bollen över mittlinjen behöver laget inte stressa. Iván "bolos intelligens ger AIK många offensiva alternativ. Han kan gå ner och möta för att sedan skicka iväg den till Bojan Djordjic eller Martin Mutumba på kanterna. Men lika gärna söka Flávio med ett instick. Och med sin fysiska styrka kan han utan problem hålla Ragnar Sigurdsson sysselsatt i 90 minuter.
Givetvis finns det även en mental faktor. Som tränare gör du nog klokt i att mest hålla käften inför en match av den här karaktären. Laddningen och energin kommer av sig självt, för mycket information leder bara till osäkerhet. Särskilt om man är 17 år och ska spela vänsterback.
Stress och press kan man hantera på olika sätt. Man kan sniffa ammoniak före avspark och springa ut som en frustande tjur. Eller så spelar man apa.
Stefan Rehn brukade välja att spela apa. Och det är inte ett påstående som kommer från mig, utan från apan själv.
IFK Göteborgs tränare berättar att han som spelare i stora matcher tänkte: "Ge mig bollen så fixar jag det här!" Han var en showman som älskade att ta saken i egna händer. Motståndarna tänkte han inte så mycket på.

För hans lagkamrater Håkan Mild (idag sportchef) och Jonas Olsson (idag tränare) var det tvärtom. Deras drivkraft var att se det andra laget förlora.
Att kämpa för att själv få jubla eller att kämpa för att få se någon annan gråta?
Att tänka kreativt eller destruktivt?
Alla spelare är olika, det finns ingen absolut sanning men om jag spelade i IFK Göteborg skulle jag snegla på Stefan Rehn i eftermiddag.
Det finns en anledning till att apan har nio SM-guld.