Samtidigt som Slaven Bilic ombads sammanfatta sina sex år som kroatisk förbundskapten drog ett fruktansvärt oväder in över Gdansk. Det stora presstältet var nära att lyftas i vindbyarna, det regnade från alla håll samtidigt och åskknallarna var av en sådan kraft att man slog personligt spänstrekord vid varje ny smäll.

Men Slaven Bilic var helt lugn när han lutade sig fram mot mikrofonen.

– Det är inte min stil att hålla tal, sa han.

Sedan gjorde Slaven Bilic förstås precis det ändå. Vi fick ett laddat avskedstal om tacksamhet, mod och stolthet. Han gratulerade Spanien, men inte utan reservation.

– Det kändes som om vi förtjänade mer, sa Bilic.

Det kändes som om han hade rätt.

Minns ni VM i Sydafrika?

Dum fråga, klart ni gör, låt mig försöka igen: Minns ni Spaniens väg till guldet 2010?

Från åttondelen och framåt gjorde Tyskland elva VM-mål. Tyskarna satte tre mål eller fler i samtliga utslagsmatcher. Förutom mot Spanien i semifinalen. Där hade Tyskland knappt en vettig målchans. Spanien å sin sida behövde bara fyra mål i utslagsmatcherna för att bli mästare. Det var 1–0, 1–0, 1–0, 1–0 ända fram till bucklan.

Lite märkligt är det att vi så sällan talar om defensiven i ett sådant landslag.

Men man kan försvara sitt mål på olika sätt. Man kan parkera en engelsk buss framför det, lita på hjärta och smärta och blockera skott tills låren är helt rödflammiga. Och sedan hoppas att turen tar hand om resten.

Spanien försvarar helst genom att inte försvara.

Det är kanske den äldsta av alla fotbollssanningar: så länge vi har bollen kan de andra inte göra mål. Det här är Spaniens – och Barcelonas – melodi. Motståndarna får jaga, blir trötta, och när väl kontringsläget kommer är bensinen ofta slut.

Men det här bygger också på att bolltempot är högt.

Det var det som var så märkligt med matchen mot Kroatien. Spanien passade och ägde boll som vanligt, men utan både glans och fart. Vid ställningen 0–0 var Spanien bara ett kroatiskt mål från att slås ut och med en sämre målvakt en Iker Casillas hade det kunnat vara dagens verklighet.

Mot Kroatien höll Iker Casillas nollan för 75:e gången i landslaget.

Läs gärna den meningen igen.

Det är sant att han i flera landskamper knappt har blivit svettig, men det är lika sant att han många gånger har räddat Spanien.

I går gjorde Casillas det igen. Räddningen på Ivan Rakitic nick var matchavgörande. Luka Modric, som med en gåshudsframkallande yttersida hade serverat Rakitic, slet sig i håret av ilska för han fattade ju att lagkamraten just bränt Kroatiens stora chans.

Spanien spelade inte som mästare, knappt ens som ett kvartsfinallag, och innan Andrés Iniesta gav Jesús Navas ett öppet mål kunde man känna lukten av skräck från mästarna.

Bara en dåre räknar bort dem från guldet. Med ångestmatchen avklarad kan vi få se ett helt annat Spanien redan i kvarten.

Och glöm inte bort hur svårt det är att göra mål på Spanien.

Jag har fått en del mejl från personer som vill se ett nytt mästarlag i år. Flera menar att spanjorerna spelar tråkigt, att de skjuter för lite, att det mest är en massa passningar som inte verkar leda till någonting.

Vad alla kanske inte förstår är att varje passning också är en defensiv insats.