Det är efter semifinalen mot Ryssland. Högerbacken Sergio Ramos tar av sig tröjan i regnet och blottar en rygg full av tatueringar. Man ser att det är en kille som är van vid att få som han vill. Som vuxit upp i det nya, moderna Spanien.
När han möter pressen har han inte längre bar överkropp. Men självförtroendet är lika starkt.
- Spanien är nära titeln nu. Vi har lärt oss att tro på oss själva, säger han till tidningen Marca.
Det finns fog för optimismen.

Spaniens förvandling har gått rasande fort. För drygt 30 år sen kände sig invånarna underlägsna det övriga västeuropa. Francos fasciststyre var vidrigt och förkastligt, men också bakåtsträvande. Det hindrade Spanien från att utvecklas.
I dag är Spanien en av EU:s mest tongivande stater. Och ett av världens främsta idrottsländer.
Se bara:
Spanien är regerande världsmästare i basket.
Spanien är regerande Europamästare i volleyboll.
Spanien vann handbolls-VM 2005.
Fernando Alonso tog hem Formel 1-VM både 2005 och 2006.
Pau Gasol är firad stjärna i NBA:s häftigaste lag, Los Angeles Lakers.
Och Rafael Nadal dominerar världens tennisbanor. Nuförtiden även de som är täckta av gräs. Det är inte bara det att Rafael Nadal vinner. Det är också hur han gör det. Han är så bestämd, så beslutsam. Tänker inte lämna banan förrän han har vunnit.
- Förut var det ospanskt. Nu har Nadals sätt blivit spanskt, säger journalisten Pablo San Roman.
Äntligen har även landslaget i fotboll fångat denna mentalitet. Laget som i tidigare mästerskap alltid gjorde anspråk på titeln "Turneringens flopp" spelar i morgon EM-final mot Tyskland.
Och titta gärna på hur spelarna ser ut. Titta på Carles Puyols afrokrull. Titta på Sergio Ramos tatueringar. Titta på Daniel Güizas ring i örat. De är inte precis pojkarna som stod i hörnet på skoldanserna.
Notera sen profilernas ålder. Cesc Fábregas är 21. Sergio Ramos 22. David Silva 22. Andrés Iniesta 24. Fernando Torres 24.
Här har vi spelare som vuxit upp och fostrats i det nya Spanien, det som inte bara gick i kapp sina europeiska förebilder utan till och med förbi. Dessa spelare tackade nej till att ärva förlorarkostymen. I stället har flera av dem vunnit både U16-VM och U19-VM tillsammans.

Vid tidigare mästerskap har också Spanien haft problem med harmonin. Det var katalaner för sig, madridistas för sig. Och äldre spelare som inte gärna hängde med ungdomarna. En splittrad grupp levererar sällan bra resultat.
På träningen i går slogs jag av hur enat Spanien uppträdde. Fernando Torres från Madrid busade med Barcelonas Xavi. Den lille Santi Carzola red på den väldige Carlos Marchenas rygg. Iniesta diskuterade uppspel med Iker Casillas.
- Lagandan är extremt stark och det är en avgörande faktor till att vi vinner, säger Santi Carzola.
Mittfältaren Xabi Alonso fyller i:
- Jag har aldrig upplevt bättre harmoni i ett lag. Vi har allt som behövs för att vinna.
Det är intressant att Xabi Alonso säger så, för det betyder också att han inte saknar den stjärna som under stora protester ratades av förbundskapten Luis Aragonés.
När Aragonés började tvivla på den helige Raúl blev många fans utom sig av ilska. När tränaren en gång var på Santiago Bernabéu för att se en match med Raúls Real Madrid skrek delar av publiken:
- Borracho, cabrón, vuelve al Calderón!
Vilket betyder ungefär: "Fyllo, skit, åk hem till Calderón!" (Atléticos arena där Aragonés tidigare verkat).
En anan gång blev den gamle tränaren konfronterad av en spansk tv-komiker iförd Raúl-mask. Aragonés fick ett utbrott och skrek fram sin förklaring:
- Vad har Raúl vunnit? Ingenting! Han har varit Spaniens ledare i fem mästerskap. Ingen gång har vi vunnit!
Nu pratar ingen längre om Raúl. Antagligen för att Aragonés hade rätt.

Luis Aragonés hade flera anledningar till att spola Raúl. Reals ikon hade mycket riktigt aldrig fört laget till en framgång. Efter den svarta hösten 2006 bytte också Spanien spelsystem och där fanns ingen plats för snajdiga anfallare som gärna höll i bollen. Efter det har Spanien inte förlorat en enda match. Raúl hade också ibland varit ett problem vid mästerskapen. Inte för att han var dryg, mer för att alla förväntade sig att han skulle visa vägen för Spanien.
Med Raúl borta måste fler ta ansvar.
Dessutom: att spela utan sin största stjärna är ett klassiskt framgångsrecept i en stor turnering.
Danmark vann EM 1992 utan sin bästa spelare, Michael Laudrup.
1996 saknades Lothar Matthäus när Tyskland tog EM-guld.
I VM två år senare visade Frankrikes förbundskapten Aimé Jacque varför det var en god idé att fimpa ikonen Eric Cantona.
Romário fick ingen plats i det Brasilien som vann VM 2002.
Den här gången är det Raúl som saknas.
Och den här gången har vi ett Spanien fullt av unga vinnarskallar.