Att vara nykomling är att tvingas leva i en ny verklighet.
En tuffare, hårdare och jobbigare verklighet.
För det är varken en myt eller en lögn att det skiljer en evighet mellan superettan och allsvenskan.
Ängelholms FF skulle inte vara det första laget som blev varse om det.
Jag talar av erfarenhet.
Två gånger har jag varit med om att vinna den näst högsta serien i Sverige och befunnit mig i ett lyckorus, i en världserövrarstämning och trott att det som räckte till i superettan givetvis måste räcka till i allsvenskan. Åtminstone till en mittenplacering.
Två gånger om har jag tvingats inse att det inte riktigt är så.
För det är andra förutsättningar i allsvenskan.
Ett annat spel. En annan verklighet.
Efter ett år, en säsong med framgångar i Superettan kliver du in i en motgångsvandring i allsvenskan och åker på förluster du tidigare inte åkt på och där ryms den största utmaningen för nykomlingar - att förstå var i näringskedjan man numera står - inte i toppen utan i botten - och kunna anpassa sig efter det.
Och att inte gå ner sig eller tappa i energi för att man får stryk i två, tre, kanske fyra matcher i rad.
Hur Ängelholms FF skulle hantera allt det här vet de inte själva. De kan bara säga till sig själva och till alla andra att de kommer klara det bra. Men de vet inte. Det vet man inte förrän man är i det. På riktigt.
Fast nu går vi händelserna i förväg. Visserligen vann Ängelholm mot Syrianska i det första mötet. Men det var i Ängelholm och det var på naturgräs. Och med "bara" 2-1.
Idag möts de två lagen igen. Men den här gången på konstgräs i Södertälje. Och Syrianska har varit förhållandevis starka på hemmaplan. Och har med sig det där bortamålet som ofta är så viktigt.
Jag betvivlar starkt att Ängelholm orkar och kan hålla sin ledning från i torsdags.
För Syrianska agerade klokt inför säsongen 2011. Och insåg vad som krävdes ifall avancemanget till allsvenskan inte skulle bli ettårigt. Man plockade på sig allsvensk rutin i centrallinjen. Man kan påstå att det blivit lättare för nykomlingar att hänga kvar i allsvenskan och sedan lyfta fram Mjällby AIF och IFK Norrköping som exempel. Men det som både Maif och Peking gjorde, liksom alltså Syrianska, är att värva kvalitet och stabilitet.
Mjällby AIF hade som nykomling Mattias Asper, Patrik Rosengren och Tobias Grahn i centrallinjen och i år byggde Peking grunden med tränare Janne Andersson (hans allsvenska rutin ska inte underskattas) och ledarfigurer som Mattias Florén och Anders Wikström samt tidigare allsvenske skyttekungen Gunnar Heidar Thorvaldsson.
Och Syrianska gick in i det allsvenska spelet med spelare som Abgar Barsom, Johan Arneng, Omar Jawo, Sharbel Touma och Peter Ijeh (också han tidigare allsvensk skyttekung).
Inga fantastiska spelare, inga stjärnor och vissa av dem är långt ifrån toppen av sin förmåga, men samtliga vet hur det ser ut i allsvenskan.
När vi i Kalmar FF gick upp för tredje gången på sex år lyckades vi stanna kvar och också etablera oss.
Anledningarna var givetvis många. Men det kanske viktigaste - vi gjorde det med hjälp av rätt värvningar.
För det är andra förutsättningar i allsvenskan. Ett annat spel. En annan verklighet.
Syrianska vet det.
Kommer Ängelholms FF också få veta det?
