Precis efter att Ingelsten gör 2- 2 får jag syn på Lasse Johansson. Vi faller i varandras armar, och jag river omkull honom. Vi ligger där och kramas och vill egentligen göra mycket mer. Vi vill ligga med varandra, men det kan vi inte göra inför så mycket folk. Den här historiska söndagen är överhuvudtaget full av homoerotik, aldrig tidigare har jag fått så många kyssar av män. Svettiga män, skitiga män, tårögda män, gnälliga män, barnsliga män, plågade män, stolta män.
Män märkta av ett liv med Kalmar FF.
Lasse och jag har slitit ihop sedan 1999. Vi har hånats och dömts ut. Ansetts vara för gamla så många gånger att vi för längesedan tappat räkningen. Nu lirar vi centralt på mittfältet när Kalmar FF spelar hem sitt första SM-guld. Det är svårt att förklara hur sådant känns.

Här finns också spelare som har varit med mig ännu längre, spelare jag delar tusentals minnen med. Vissa minnen är vackra och ljusa, men de flesta ångestframkallande och mörka. Det blir så, förstår ni, när man har representerat Kalmar FF sedan tiden då ingen ägde en mobiltelefon och Lars Lagerbäck fortfarande var en okänd gymnastikdirektör. I många år stod vi med mössan i handen, bad om ursäkt för vår existens och åkte jojo mellan serierna.
1996 åkte vi ner i tvåan.
Samma män som i dag kan säga att de tillhör Sveriges bästa fotbollslag ramlade för tolv år sedan ner i en gudsförgäten liga där lagen hade otäcka namn som Hjulsbro, Grimsås och Gullringen.

Här finns tjänstemannen Joachim Lantz, den enda mittbacken som dömer matchen samtidigt som han rensar. Här finns Petter Wastå, divisionschefen som lade sina illaluktande handskar på hyllan redan 1996, men övertalades till en comeback efter att vår nya målvakt skadade sig. Här finns Tobias Carlsson, min allra bästa kaffevän som har haft ett skadehelvete hela året, men som ändå har en stor del i triumfen.
Och här finns Kjell Nyberg.
Det är Kjell som har format mig till den spelare jag är i dag. Han har varit en fadersgestalt för mig och när matchen var slut kom han fram, tårögd, och påminde mig om hur mycket jag har tränat, om alla mil jag har sprungit. Jag tackade honom för allt.
Jag vill också gärna tacka alla Kalmarbor som har visat prov på ett enastående tålamod. Gud vet att de har prövats genom åren. Går vi tillbaka i tiden så var Kalmar en centralort i Kalmarunionen i slutet på 1300-talet. Sedan dess har vi levt i periferin. Det är dåligt med tågavgångar, vi får inte så mycket uppmärksamhet, det ordnas aldrig några bra konserter, vi får aldrig hit några bra artister.
Så att vi vinner ett SM-guld i fotboll gör inte bara oss stolta, utan också väldigt många runtomkring.
Sedan jag flyttade till östra Småland, som osäker tonåring från Blekinge, har Kalmar alltid legat offside.
Äntligen får vi stå i centrum.
Nu stiger vi ut i strålkastarljuset, njuter och solar oss i glansen.
Men bara för en kort stund, för i Kalmar kommer det alltid en ny säsong, ett nytt träningspass, en ny utmaning.
Nästa år skakar vi om Europa.
Sverige kan vi redan.