Det är märkligt hur snabbt det kan svänga.
För bara sex månader sedan var David Elm petad när vi skulle möta BP. Efter matchen, som vi vann med 2-1, tog David och jag en sväng i Kalmars nattliv. David var djupt besviken över att få ha börjat matchen på bänken och jag förstod honom. Vi pratade om fotbollslivet, men föga om Fulham och Premier League.
Kort tid därefter stod David Elm och nästan hoppade av glädje i omklädningsrummet. Visserligen hade vi slagit Blåvitt - det är värt att hoppa av glädje för - men David hade inte spelat på grund av en förkylning. Så varför denna glädje, tänkte jag? David tog mig avsides - "jag blir nog klar för Fulham imorgon!".
Jäklar! Det var min spontana reaktion. Fulham! Premier League!
För bara sex månader sedan fick David Elm nöja sig med att kommentera sina småbröders framgångar. Trots att David själv var en väldigt bra och viktig spelare hos oss. På många sätt underskattad.

Men han fick aldrig stå själv och bedömas på egna grunder. Han skulle alltid mätas och vägas utifrån vad Rasmus och Viktor gjorde. Och jag tror att han kände sig som om han var i ett vakuum. Åtminstone så länge han spelade i Kalmar FF. För där var närvaron från Rasmus och Viktor så påtaglig (Davids framgång betyder ju inte heller att Rasmus eller Viktors insatser ska förminskas, en stjärna skiner ju inte starkare bara för att andra släcks).

Jag tror att David därför längtade bort. Nästan till varje pris. För att få vara sin egen.
Att det blev ett så bra lag som Fulham hade han nog inte räknat med och trots en tuff förstatid i London - han skrev i Barometern att han plötsligt förstod vad jag hade menat med att trygghet är viktigt för att kunna prestera - vägrade han att vika ner sig och utmanade den där trygghetsnerven. Och tycks ha besegrat den.
Det kan hända väldigt mycket på ett halvår.