Första gången jag träffade Krutov var under Izvetsija-turneringen i Moskva före julen 1980 under min tid på månadsmagasinet Elitishockey.

Då var det sovjetiska landslaget en sluten inrättning under ledning av den mästerlige coachen Viktor Tichonov.

Spelarna övervakades av KGB-agenter och vi västerländska journalister fick lära oss att det krävdes en formell förfrågan via deras hockeyförbund för att få till någon kontakt alls med spelarna utanför de välregisserade presskonferenser som anordnades i samband med träningar och matcher.

Men när “The Big Red Machine” kom till Kanada för Canada Cup i augusti 1981 kunde man inte kontrollera allt spelarna gjorde på samma sätt.

Jag hade börjat på Expressen samma år och vi hade en jättetrupp till turneringen ledd av legendariske sportchefen Thomas Malmquist.

Vi hockeyjournalister visste att backjätten Vjatjeslav Fetisov och centerstjärnan Igor Larionov pratade lite engelska och var väldigt västerländskt influerade.

Det gick att få kontakt med dem.

Men man var tvungen att smussla lite. De var fortfarande rädda för myndigheternas medresande politrucker, som övervakade lagets image och spelarnas kontakter med folk utanför gruppen.

Ryktet sa att man kunde få dem att prata med hjälp av t-shirts och Levi-jeans som en liten muta, men det var nys.

Jag fick rätt snabbt bra kontakt med Larionov, som var nyfiken på svensk hockey och Sverige.

Vi kunde ses på stan eller i en hotellobby och snacka hockey.

Han och Fetisov tog risker, som inte Krutov, Sergej Makarov och Alexej Kasatonov – de resterande spelarna i den frukatde förstafemman – gjorde.

Krutov var en explosiv vänsterforward i världens bästa anfallslina, KLM-kedjan, med ett snabbt skär och ett mördande skott.

Han visade hockeyvärlden vad han kunde när han ställdes mot Kanadas stjärnfyllda gäng i Canada Cupfinalen i Montreals anrika Forum 1981.

Jag kommer ihåg den uppgivna stämningen i kanadensarnas omklädningsrum efter 8-1-förlusten mot Sovjet.

Man hade absolut inget att skylla på efter att ha spelat på hemmaplan i sitt lands största hockeytempel, Forum i Montreal, och man hade ett fantastiskt lag med legendariske anfallsstjärnan Guy Lafleur och den inkommande supertalangen Wayne Gretzky.

Men Sovet svarade för en av de brutalaste överkörningarna som någonsin ägt rum på en hockeyrink i en stor final.

Kanadensarna var chockade.

Krutov log, men sa inte så mycket mer.

Han hade redan talat på isen.

När han kom till Vancouver inför säsongen 1989-90 besökte jag Canucks för ett tv-reportage om Larionov.

Igor bodde i ett hyrt hus i en av stans förorter med Krutov som granne några kvarter bort.

- No english, sa Krutov fortfarande och ville inte bli intervjuad.

Men när vi satt i köket hemma hos Larionov knackade det på dörren och Krutov stegade in.

Det var någon timme efter träningen och Larionov gick ut i vardagsrummet och pratade ryska med sin lagkamrat och gamle vän.

Sedan försvann Krutov.

Jag tittade förvånad på Igor, som log och sa:

- Vladimir behöver hjälp att ringa en rörmockare, han har en vattenläcka därhemma. Jag hjälper honom med sånt.

Krutov lämnade Nordamerika och NHL efter ett år.

Han tyckte nog inte att han passade in varken i samhället eller NHL.

På rinken var han okej, inte mer. 34 poäng, 11 mål och 23 assist, på 61 matcher var inte i närheten av vad Gretzky, Brett Hull, Mark Messier och de andra affischnamnen i ligan presterade.

Han var 29 år och hans storhetstid var över.

Men minnena från hans bästa år sitter där för alltid.

Han var den där terriern på skridskor, som motståndarna hatar att möta.

När jag tänker efter, så liknar LA Kings lagkapten Dustin Brown honom rätt mycket.

Orädd, tacklingsglad och aggressiv kring motståndarkassen. Plus ett stenhårt handledsskott.

Krutov var en nyckelspelare i den stora röda maskinen, men verkade inte ha någon längtan efter att stå på scenen och strålkastarskenet efter sin tid i KLM-kedjan.

Vi hockeyälskare tackar för underhållningen.