LONDON. Det var tårar, besvikelse och ilska i OS-byn efter medaljmissarna i går - men i arenan som jag satt i fanns en glädje som jag inte har sett på ett och ett halvt år.
Dalibor Doder & c o:s vilja visade att en medalj kanske inte är så långt borta som vi tror.
Emma Johanssons, Jörgen Perssons och Sarah Sjöströms dröm dog i går. Om det hade varit en vanlig dag på jobbet för mig den senaste tiden hade vi kunnat krydda det med en handbollsbesvikelse. Men efter tio minuter i Copper Box satt jag och såg något som jag inte hade sett sedan hemma-VM 2010.
Plötsligt jublade spelarna efter varje mål. Samtidigt stod hela bänken upp med knutna nävar och hejade på.
Efter matchen berättade spelarna om hur de har haft möten om just det här - att visa glädje igen.
De har pratat, de har bytt rums - kompisar för att lära känna varandra bättre och de har laddat med videominnen från VM 2010.
- Det har varit väldigt tufft, det har varit pissmatcher tidigare, vi har inte spelat bra och man har börjat undra vad som händer. Men nu har vi haft tiden tillsammans, tränat mycket och lärt känna varandra.
- Det är lättare att tycka om varandra när man vet vilka det är som står bredvid. Jag tror det är den stora skillnaden, sa Kim Andersson.
Faktum var att Dalibor Doder växte och satte åtta mål totalt, Jonas Källman var lysande som spets i 5-1-försvaret, Andreas Nilsson satte fyra av fyra från linjen och tempot fanns.
När Kim Andersson såg ut att ha skadat sitt knä illa och klev av mot slutet av den första halvleken vid ställningen 13-10 väntade jag ändå på att lite nacksenor skulle gå.
I stället klev de ut i halvtid med en femmålsledning, 16-11 - och Andersson klev tillbaka in i den andra halvleken.
Visst, det fanns fort - farande perioder som var lite darriga.
Inledningen var långt ifrån lysande och det här är fort-farande samma killar som misslyckades i EM i januari och som brutalfloppade i VM-kvalet för knappt två månader sedan.
Men just nu, i ren eufori av att få se att det finns något där, så kanske det var lika bra att det blev ett missat VM.
Missförstå mig rätt. Det är givetvis aldrig bra att missa ett mästerskap.
Men om det var vad som krävdes för att de här killarna skulle vakna upp och börja tycka att det är kul igen och samtidigt inse att Sverige inte är så bra att de bara kan gå in på planen och tro att enskilda spelares meriter kan vinna matchen åt dem. Ja, då var det lika bra med ett lex Montenegro.
"Jag trodde inte att det skulle ta så hårt att missa VM, eller jag hade inte ens tänkt på att vi skulle missa ett mästerskap", sa Kim Ekdahl Du Rietz till mig för ett tag sedan. "Du vet inte vad du har förrän du förlorar det", som det brukar heta.
Nu har Sverige fått den start som de var i så stort behov av att få och det kommer att ta dem till kvartsfinal.
Om de lyckas behålla glädjen, utnyttjar matcherna på bästa sätt och inte får någon mardrömsskada så är det bara en match från en medaljmatch.
Hoppet lever igen.
