Kirsten Belin, hemma i Borlänge. Foto: Pontus Weinemo
Kirsten Belin, hemma i Borlänge. Foto: Pontus Weinemo

Kirsten Belin: "Jag är ingen Moder Teresa"

Publicerad

Som 21-åring satte Kirsten Belin svenskt rekord i stavhopp och spåddes en lysande framtid.

Men framtiden blev skadefylld och fyra år senare tvingades hon lägga av.

I SportExpressens nya intervjuserie A-Ö berättar Kirsten Belin om vänskapen med Sanna Kallur, vad som är hennes stora dröm – och livet efter friidrotten.

– Än så länge har jag inte ångrat en dag att jag slutade.

I början av 2000-talet var Kirsten Belin lika omskriven som Sanna Kallur och Carolina Klüft. Men så en höstdag 2006 kom beskedet: Sveriges bästa kvinnliga stavhoppare tvingas sluta. Ryggen och skadorna satte stopp.

Den enorma uppmärksamheten som följde efter genombrottet var plötsligt över.

Kirsten Belins namn försvann från rubrikerna.

Sex och ett halvt år senare slår hon sig ned på en lila trästol, längst in i hörnet på ett kafé hemma i Borlänge.

Hur kändes det att ta beslutet – att sluta med friidrotten?

– Det var så sjukt skönt. Helt otroligt befriande att ha tagit beslutet. Jag tänkte att det fick räcka, att jag inte tänkte kämpa mot det här längre. Att det hade varit en kamp mot skadorna så länge, och jag har aldrig ångrat mitt beslut. Många sa att jag skulle göra det senare. Men än så länge har jag inte ångrat en dag. Och jag tror inte att jag kommer att göra det sen heller, säger Kirsten, som om bara några dagar fyller 32 år.

– Målet var att hålla på till OS i London 2012. Man måste ändå planera för framgång. Det går inte att planera för att se om det går att hålla på så länge. Man måste tro att man kan vinna, det måste vara målet. Men beslutet att sluta var enkelt. När jag insåg att min rygg inte kunde bli bättre, det var nog uppvaknandet. När jag insåg att jag lade ned lika mycket tid som mina kollegor gjorde. Men jag lade ned min tid på att vara i dugligt skick, samtidigt som de gjorde det på att hoppa högre. Jag skulle kunna spendera den tiden på ett OS-guld, men på att komma tia? Det ville jag inte, säger hon, och berättar med ett ständigt leende om sitt nya liv, det efter rubrikerna – om sin nyfödde son Samuel, och den nya karriären.

"Hur naturligt som helst"

Efter friidrottskarriären jobbade du med det kommersiella inom formel 1. Nu jobbar du på länsstyrelsen i Dalarna. Och nyligen har du blivit mamma. Hur känns det?

Ja, det är så märkligt, det känns som att han alltid har varit här, den lilla knatten. Jag trodde att det skulle kännas jättemärkligt, ungefär: ”Jaha, nu är jag någons mamma”. Men det känns som det mest naturliga som finns. Plötsligt har man gått runt och kämpat för att prestera på jobbet. Och nu är den största prestationen för dagen att få vardagslogistiken att fungera. Det är verkligen nytt, men hur naturligt som helst.

Hur ser du tillbaka på din friidrottskarriär, när du reflekterar över den nu?

– Det var kul så länge det varade. Jag tror att jag slutade för att jag tvingades ta ställning till att ”är det värt att riskera min framtida hälsa för att uppnå det här?”, och det var det inte. Men sen är det inte så mycket mer. Det är en fantastisk erfarenhet och det är jätteroligt att jag har gjort det. Men det är också en tillvaro där man gör samma saker varje dag. Sen kommer man ut och ska göra så mycket annat. Och det finns en värld där ute som man kan ta del av på ett annat sätt, när man inte ska träna fyra timmar om dagen. Men det är inte bara att man lägger stor del av sin dag på träning, du ska äta rätt och sova rätt också. Så av den anledningen var det frihet när jag slutade. Samtidigt som jag inte ångrar någonting. Det är fantastiskt, jättekul att jag har gjort det, säger hon och hälsar på några bekanta som går förbi fönstret där vi sitter.

"Tror att folk glömt mig"

Kirsten Belin berättar att hon ofta blir igenkänd och att folk kommer fram och pratar med henne om friidrott – och framför allt om Sveriges nya stavhoppsstjärna Angelica Bengtsson.

– Man tror att folk ska ha glömt bort mig och min friidrottskarriär, det har ändå gått sex år sedan jag slutade. Men det har de inte gjort, säger hon och skrattar.

Ditt svenska rekord, 4,51, satte du 2002. Hur kände du när hon, Angelica Bengtsson, slog det 2011?

– Det kändes som att det var fan på tiden. Det enda som är en besvikelse är att jag själv inte kunde hoppa högre. När jag väl satte rekordet tänkte jag att jag skulle hoppa högre nästa sommar. Men så kom skadorna och strulet och lång rehabilitering. Så det blev inte högre i slutändan. Men å andra sidan har jag hoppat det jag har hoppat. Jag har inte hoppat högre eller lägre bara för att någon annan har hoppat högre.

Hur bra kan Angelica Bengtsson bli egentligen?

– Hon kan bli precis hur bra som hon vill. Det gäller att hålla motivationen uppe. Det är inte så mycket att fundera på. Bara att köra på och se hur långt det räcker. Jag tror absolut att hon kan gå hur långt som helst.

Vad måste hon fortsätta med för att kunna bli så bra?

– Hon är rätt ung, och hon måste få vara det också. Sen kommer det väl fler tjejer förhoppningsvis. Jag har Hanna-Mia Persson, som var aktiv med mig, att tacka för oerhört mycket. Det är jätteviktigt med inhemsk konkurrens. Så att man vet att man inte får åka på VM på ett halvkasst resultat. Utan man vet att man måste prestera på topp, annars får man inte åka. Det glömmer man lätt bort, man tänker inte på det när man håller på. Men nu efteråt, känner jag att jag har Hanna-Mia att tacka för jättemycket, säger hon.

Umgås med Kallur

Trots att det har gått sex och ett halvt år sedan hon lämnade friidrotten så har Kirsten Belin fortfarande kontakt med flera av sina gamla landslagskompisar.

– Ja, oh ja. Jag träffade Sanna Kallur häromdagen. Hon ska få barn om några veckor, så det ska bli kul, att bli mammalediga tillsammans. Men de flesta egentligen, mer eller mindre, men kanske mest de som bor här. Jag pratade med Linus Thörnblad när han slutade. Då sa jag till honom: ”Det är nu det börjar, Linus. Nu är det någonting annat”, säger hon, och kommer snabbt in på träningspassen med simhopparen Anna Lindberg i Karlstad.

– Spänstpassen var de roligaste. Det är så konstigt ändå att jag som var stavhoppare kunde träna så mycket med Anna som är simhoppare. Är det någonting jag saknar med karriären är det träningarna.

Bortsett från skadorna, är det någonting som du inte saknar med din karriär?

– Man är ganska ensam. Det är alltid det här med att en seger firar man tillsammans med så många, och förluster får man bära själv. Jag har inget lag att luta mig tillbaka mot. Jag kan inte skylla på någon annan när det går dåligt. Man är ganska ensam, eller jag tycker att man var det. Andra kanske känner att man har ett lag bakom sig, men jag tycker inte det. Allt hänger på mig. Blir det inte bra, är det jag som får stå till svars för det.

Stort tabu

Mot slutet av Kirsten Belins karriär hade hon inte bara problem med skador. Pressen på henne blev stor. Det slutade med att hon tog ett uppehåll – och hon berättar om de stora kraven som hon ständigt hade på sig själv, något som till slut ledde till prestationsångest.

– Prestationsångest är det stora tabut inom elitidrotten. Inför OS 2010 gick Anja Pärson ut och talade öppet om prestationsångest. Och till det säger jag: Hatten av. Hon gjorde någonting som var så förbjudet att göra. Men det finns alltid där, mer eller mindre. Och man får inte ha det. För det finns inget som visar så mycket svaghet som prestationsångest. Men man lever med det ständigt.

Har medierna haft någon påverkan på det?

– Helt ärligt, medierna har varit så jäkla snälla mot mig. Visst, media är media. Men ibland så har jag undrat över varför jag har kommit så lindrigt undan så många gånger, i förhållande till många andra. Det är konstigt att jag säger det, men jag tycker det. Press från medierna är alltid där, men jag tycker att de har varit schystare mot mig än mot många andra, säger Kirsten.

Kändes det som att du inte bara var tvungen att prestera för dig själv, utan även för det svenska folket?

– När man väl står på ansatsbanan skiter jag i allt annat. Då är jag i min egen bubbla, och är jag inte i min egen bubbla, då är det inte bra. Men det är jobbigt att göra folk besvikna. Jag tycker det i alla fall. När folk har hoppats på någonting och önskat att det ska gå bra. Då är det på något sätt att de har hoppats på någonting och jag har inte kunnat leva upp till det.

Ingen Moder Teresa

Om du skulle ge ett råd till unga friidrottare, vad skulle du ge dem för råd då?

– När jag missade OS 2004 var jag tvungen att försöka att bli gladare. Jag var så besviken. Så det var allt från att le så mycket som möjligt, ge så många leenden och få leenden tillbaka. Sådana simpla grejer. Jag tror att man måste försöka göra saker man tycker är roligt. Man kan inte bara bli någon form av asket. Ibland får man känslan av att alla skulle vara som Gunde Svan, vara helt galna, käka gröt och bara vara ute och träna. Att man ska leva för idrotten, dygnet runt. Men jag tror inte på det. Jag trodde nog på det en gång i tiden. Men det gör jag inte längre. Man måste nog ha någonting annat, hitta någonting roligt att göra.

Jag läste en intervju som du gjorde för några år sedan, där du sa att du ville jobba i Ghana för att hjälpa de som har det svårare. Känner du att det är viktigt för dig att hjälpa andra?

– Det är alltid en dröm jag har haft. Vid sidan av att driva eget. Då är drömmen att driva eget företag och på så sätt kunna förbättra livet för andra människor. Ett företag som inte drivs för att tjäna så mycket pengar som möjligt, utan för att kunna förbättra livet för de anställda. Men är det hjälpa andra jag vill göra? Jag vet inte. Kanske kunna lyfta andra. Jag är fasen ingen Moder Teresa, ha ha. De här ”rädda världen”-önskningarna känns inte riktigt realistiska. Men det är väl det här med att göra skillnad. Och om det är att hjälpa andra så är väl delad glädje dubbel glädje.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter och Instagram.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag