Så kan också en vinnarskalle se ut. Och låta. Det är en nyttig påminnelse för oss alla. Man tänker ju så lätt att vinnarskallar måste vara excentriska typer med ett osynligt kraftfält runt sig. Som snorar och svär, gråter och vrålar, som spelar ut hela sitt känsloregister framför våra ögon.
Jag undrar hur många som hade känt igen Rolf-Göran Bengtsson på tunnelbanan.
Om regissören Tomas Alfredson får för sig att göra fler lysande spion ­ thrillers bör han utan tvekan ge RGB en av rollerna.

Han bor på ett slott

För att vinna Jerringpriset krävs givetvis att du är extremt duktig på din idrott. Men inte bara det; man brukar också beskriva Jerringpriset som en slags popularitetstävling.
Man ska "gå hem".
För att gå hem ska man antingen vara käck och go och glad som kexchoklad. Man ska utstråla sundhet och tycka väldigt mycket om risifrutti. Vi andra ska kunna titta på personen och tänka att han eller hon skulle kunna vara vår granne. Eller så ska man vara tvärtom - ouppnåelig. En stjärna, gärna lite mystisk. Någon man definitivt inte kan föreställa sig som granne och därför odlar en myt kring.
Rolf-Göran Bengtsson bor på ett slott i Tyskland.
Och han känns väldigt lite risifrutti.
Ändå tar han en jordskredsseger i Jerringpriset.
Det är lika fascinerande som imponerande.

Aldrig omodernt att vara bäst

Rolf-Göran Bengtsson höll ett... annorlunda tacktal. Vi kan lätt slå fast att han inte kommer att bli professionell toastmaster efter karriären. I stort sett gick han igenom sitt hästliv och det kändes verkligen som om någon hämtat honom från en annan tid.
Men att vara bäst blir aldrig omodernt och RGB är nummer ett i sin sport.
Det är en sport jag vet ganska lite om. Jag kan garantera att ingen av er som röstade fram segraren ingår i min bekantskapskrets. På jobbet har det då och då grymtats när vi har gett gott om sidutrymme till RGB:s framgångar. Hur många bryr sig om ridsport, liksom?
Väldigt många bryr sig om ridsport.
Ännu en nyttig påminnelse: Idrotts-Sverige är betydligt mer än bollar, puckar och fästvalla.
Rolf-Göran Bengtsson har fortfarande sitt stora mål framför sig. Det är under OS han ska rida som bäst och jag tror han kommer att vara mindre nervös då än vad han var på Globens stora scen i går.
Lycka till i London, Rolf-Göran, jag menar det verkligen.

Hegerfors och Sjöberg också

Som vanligt när jag upplever dessa galor känner jag en längtan efter live­idrott.
Att se simdrottningen Therese Alshammar videohälsa från Sydney är trevligt, men framför allt får det mig att längta till hennes guldjakt i London.
Och när Moa Hjelmer får pris som årets nykomling vill jag omedelbart att hon ska ta på sig tävlingsdräkten och springa mot nya rekord.
Därför är det sällan de aktiva idrottarna som lämnar de starkaste intrycken.
Arne Hegerfors tv-referat var en stor del av min uppväxt. Jag har träffat honom flera gånger och han kan mycket väl vara den trevligaste mannen som går i ett par skor. Arne överlevde en hjärtinfarkt i höstas och att nu få se honom, pigg och med glimten i ögat, ta emot Globens hyllningar var rörande. Förutom den känslofyllda minnesstunden för sportprofilerna som gick bort under 2011 var det galans finaste stund.
Patrik Sjöberg fick också välförtjänt uppmärksamhet. Han verkade lite bladig när han tog emot Sportspegelns pris (han lät sin vassa tunga gå och bubblade om efterfest hos Tomas Brolin) men Sjöbergs bok var utan tvekan en av 2011 års stora idrottshändelser. Det ser märkligt ut att skriva så, avslöjandet gjorde ju ont, men berättelsen var viktig för många och blev startskottet för en debatt som aldrig får tystna.

Jag är förmodligen sjukskriven

Galan i övrigt? Var den festlig och rolig? Självklart inte, men eftersom jag har så extremt låga förväntningar på "underhållningen" tänker jag inte gå in på sketcherna eller inslagen.
En sak kan jag dock bara inte låta passera okommenterat. När ni läser det här är jag förmodligen sjukskriven för de utslag jag drabbades av under Nicke Borgs bestialiska musikmord på The Clash "London Calling".