Per "Texas" Johansson har bestämt att jag ska intervjua Mattias Thylander eftersom han är den perfekta lagkamraten. När de två spelade ihop i Halmstad häpnade Texas över Thylanders förmåga att läsa av en stämning. Var det okoncentrerat före matchen kunde Thylander säga till på skarpen. Var det för nervöst kunde han lösa upp nervknutar genom att imitera Olle Nordin.
Utanför planen var han ett socialt djur.
- "Thylle" kände ensam mer personer än vad resten av laget gjorde tillsammans, minns Texas.
Det är sådan Thylander är. Han lever för att träffa nya människor. I Halmstad gick spelarna ofta och fikade på ett speciellt kafé. Thylander blev snabbt kompis med ägaren och med sitt brinnande kaffeintresse hamnade han lika ofta bakom disken som framför.
- En gång ringde de från fiket och sa att det var kort om folk. Kunde jag hoppa in? Självklart! Bara roligt ju.
Fick du inget betalt?
- Nej, men jag gjorde en annan deal. Det var en tjej i Halmstad som lärde mig italienska. Så jag frågade om jag kunde bjuda henne på gratis kaffe mot att hon pratade italienska med mig när jag jobbade. Perfekt ju!

Det är en fredag i februari när Mattias Thylander hämtar mig på Malmö central. I baksätet sitter 18-åriga Viktor Norling, en av Sveriges mest lovande målvakter. Från Malmö åker vi mot Skurup där Trelleborgs FF ska avverka ett av många försäsongspass.
Thylander, nybliven pappa till lilla Matteo, pratar hela tiden. Han är nyfiken på min intervjuserie, frågar hur Texas mår nuförtiden och drar storys från sin långa karriär.
Det är inte många som minns det, men Mattias Thylander var faktiskt landslagsman en gång i tiden. Han ingick i Tommy Svenssons VM-kvaltrupp 1997 och när vintern kom bestämde han sig för att ta det sista steget.
- Jag anlitade sprintern Mattias Ghansah som privattränare och körde stenhårt. Jag såg det framför mig: landslaget, proffsspel ... men i stället blev jag skadad. Och när väl den första skadan kom följdes den av många fler.
- Jag var ung och dum. Lyssnade inte på kroppen och började för tidigt hela tiden. Det är mitt stora problem. Jag har alltid varit överambitiös. Men jag väljer ändå att se det positivt. Tänk vad många härliga människor jag har fått träffa som jag aldrig hade mött om jag blivit stjärna.
På vägen till Skurup blir vi omkörda av en bil som håller mycket hög hastighet. Thylander känner genast igen föraren.
- Haha. Det är Paulinho. Han kör som en biltjuv. Han är en besynnerlig människa, Paulinho. Men en jäkla härlig människa är han.

När jag pluggade journalistik bodde jag ett år i Skurup. Det är ett sömnigt skånskt samhälle. Jag har aldrig hyrt så mycket videofilmer som under tiden i Skurup. Nu är jag tillbaka för första gången sedan utbildningen.
Trelleborg tränar inomhus här på vintrarna, i Nils Holgersson-hallen, under Tom Prahls ledning. Men just den här träningen är Prahl febersjuk så chefen för dagen är andretränaren Alf Westerberg. Han har också läst journalistik i Skurup. För 27 år sen.
I det lilla omklädningsrummet är stämningen uppsluppen. TFF gjorde en stark säsong förra året. Efter EM-uppehållet förlorade laget bara två matcher. 2009 ska bli ännu bättre.
- Vi måste bli av med loserstämpeln, säger Thylander. Tom försöker banka in det i våra skallar: VI ÄR INGET BOTTENLAG! Det är dags att ta det till nästa nivå.
Träningen varar i två timmar. Jag kan som vanligt inte ta ögonen från anfallaren Fredrik Jensen. Mannen är ett fysiskt fenomen. Thylander manar på varenda spelare och backen Dennis Melander ger beröm när veteranen gör ett mål.
- Bravo, farfar!
Träningen avslutas med att varje spelare får en ostmacka.

En timme senare är vi tillbaka på Malmö central. Thylander och jag går till Espresso House för att prata lite mer. Han beställer en mineralvatten.
- Kaffet här lever nog inte upp till mina krav.
Eftersom han har pekats ut som den bäste, frågar jag Thylander vad som gör en bra lagkamrat.
- Det här skulle jag kunna snacka i timmar om. Men det viktiga är att han ger energi till de andra spelarna. Jag tänker särskilt mycket på de spelare som är utanför startelvan. Det är de som behöver bli sedda. Då går jag fram och lägger armen om dem. "Hur mår du? Kom så sätter vi oss och snackar lite." Det krävs så lite.
- Men jag vill inte sätta mig på någon piedestal. Det finns nog många som hatar mig. Jag har gjort saker på planen som jag verkligen skäms över. Bråkat, slagits, sagt hemska saker.
Jag kan tänka mig att du blir tränare när du slutar.
- Ja, mycket möjligt. Jag har ju gått kurser redan. Jag fick en sådan "aha-upplevelse" när jag såg José Mourinho bli intervjuad av Magnus Hedman. Så vill jag också bli, tänkte jag. Inte för att jag jämför mig med Mourinho men ...
Vem är den bäste tränaren du har haft?
- Jonas Thern. Först vill jag berömma honom som spelare. Alla snackade om Brolin och Ravelli efter VM-94, men för mig var Thern hjälten. Jag är säker på att Sverige hade vunnit mot Brasilien om inte han hade blivit utvisad.
- Som tränare gav han mycket frihet, och energi till gruppen. Tyvärr blev nog krocken i Halmstad lite för stor när han tog över direkt efter Tom Prahl, som körde en helt annan stil.
Han dricker upp sitt mineralvatten och lägger till:
- Fantastisk människa också, Thern.