GÖTEBORG. Nu, när han känner sig starkare och bättre än någonsin, väljer han att vara ödmjuk.
Mathias Ranégie vet hur det är att vara på botten och har lärt sig att inte sätta onödig press på sig själv.
Målen för i år: att vara en bra pappa och ta en plats i Häckens anfall.
På tåget till Göteborg läser jag senaste numret av Offside. Där finns en intervju med Mathias Ranégie. Där tar den store anfallaren bladet från munnen. Han berättar om sina struliga tonår, om drogerna, stölderna och behandlingshemmet som räddade honom. Jag och många med mig har känt till hans bakgrund länge, men Ranégie har tidigare inte varit beredd att tala om den.
Först under själva intervjun med Offside bestämde han sig. Och skulle han berätta, då skulle han också berätta allt. Hela helvetet.
- Det var inget lätt beslut, men kan det bara hjälpa någon är det värt det, säger han när jag träffar honom på ett fik i centrala Göteborg.
Mathias Ranégie ser ut att må bra. Han bär snygga jeans, svart skinnjacka, svart Häckenmössa och ett par trendiga glasögon från Tom Ford. På ett sätt var det skönt att tala ut också, tycker han, även om det blev känslosamt. Det enda han inte blev nöjd med är hur hans mamma framställdes.
- Man fick intrycket att hon inte gav mig stöd, men det gjorde hon. Problemet var att jag inte lyssnade. Vad gör man då som förälder? Hon hade ingen erfarenhet av droger heller. Det var inte lätt för henne.
- Jag kommer säkert att få pikar för att jag valde att berätta om skiten. Det är säkert grejer man får höra på planen i år.
Det tror jag inte alls. Det var ju modigt av dig. Om någon pikar dig för att du berättar om drogproblemen är den personen dum i huvudet.
- Ja, men vad händer om någon ser mig ta en öl? Hur kommer snacket att gå då? "Titta! Där sitter han igen."
Dricker du alkohol alls i dag?
- Ja, jag kan gå ut och ta en öl. Alkoholen har jag aldrig haft stora problem med. Det var drogerna som var problemet.
Du har en brorsa också?
- Ja, han är fyra år yngre. När jag var 16- 17 år och strulade var jag elak mot honom. Han var helt olik mig. Duktig i skolan, skötsam. Men nu har vi hittat tillbaka till varandra, vilket jag är väldigt glad för.
Hur har det gått för dina kompisar från förr?
- Jättebra. Eller, vad jag vet i alla fall. Det var också lite grejen. När jag kom tillbaka från Paris, dit mamma skickade mig för att jag inte kunde sköta mig, hade mina gamla kompisar skärpt till sig. De hade slutat knarka. Det blev en väckarklocka för mig. Även om det tog lite längre tid innan jag slutade helt.
Mathias Ranégies problem började på högstadiet. Bakgrunden var klassisk. En frånvarande far, en osäkerhet i tillvaron, ett kompisgäng som levde destruktivt.
Fotbollen tappade han intresset för, trots sin stora talang. Inte förrän han blev kvitt sina problem fick han tillbaka suget. Han började spela med Majorna i division fem. Kände att han dominerade, trots att han inte var särskilt bra tränad. Kunde han bara komma i bättre form så...
Nästa klubb blev Lärje/Angered i tvåan. Mathias var inställd på att sitta på bänken en del. Så blev det inte. När säsongen var slut hade han gjort 25 mål på 19 matcher. I en match gjorde han fyra mål, inför ögonen på IFK Göteborgs utsända bevakare.
- Så blev det Blåvitt, säger Mathias och ler snett.
Det var 2007 och starten blev tuff. Mathias blev förbannad på journalister som stämplade honom som kaxig, precis när han kom till Sveriges mest framgångsrika klubb där hierarkin är tydlig.
- De gjorde det till ett helvete för mig, säger Mathias.
Spelmässigt kände Mathias att han skulle klara allsvenskan. Men den tuffa träningen i IFK blev en svår omställning för honom. Han fick betala dyrt för sitt långa uppehåll från fot- bollen och drog på sig skador. Enligt honom själv pressades han för hårt av tränarna.
- Jag tyckte inte att de lyssnade på mig. Mina knän svullnade upp men när jag sa att jag behövde ta det lite lugnt upplevdes jag som gnällig. Det retade mig. Jag ville inget annat än att träna hela tiden, men jag fick inte ta det i min takt. I Häcken är det stor skillnad. Där behöver man inte be om ursäkt för att man lyssnar på sin kropp.
Han var visserligen med och firade SM-guldet 2007, men kände sig inte delaktig. Nästa säsong hade han fortsatt svårt att ta en plats och på sommaren lånades han ut till den holländska klubben Go Ahead Eagles. Där blev det inte mer än fem matcher.
- Jag kom hem i december och hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Då fick jag lite panik. Öis var intresserade men av någon anledning ville inte Blåvitt rekommendera mig. Som tur var löste det sig med Häcken.
I Häcken har Mathias Ranégie fått skynda långsamt. Han säger att han fortfarande har tio procent kvar till sin maxkapacitet, men också att han känner sig bättre än någonsin.
- Fysiskt har jag aldrig varit bättre. Men så ska man omsätta det till bra spel också.
Medan de tre andra Göteborgsklubbarna får flytta in på en ny fin arena är Häcken kvar på utskällda Rambergsvallen. Mathias är lite avundsjuk men ser mycket fram emot derbymatcherna. Att möta IFK Göteborg kommer att bli speciellt.
- Säkert, säger han. Jag känner ju flera av spelarna och plötsligt har de andra tröjor på sig. Backarna där kan ju mig ganska bra, men jag ska göra mitt bästa för att ge dem ett helvete.
Säsongen som kommer är viktig för Mathias. Men ingenting är viktigare än sonen Noah, två år. Mathias vill inte se Noah göra samma misstag som han själv gjorde.
- Jag funderar en del på hur det ska bli när han blir äldre. Jag kommer i alla fall att vara väldigt uppmärksam på varningssignalerna.
Vad har fotbollen betytt för din vändning i livet?
- Allt. Utan fotbollen... jag vill inte ens tänka på hur det hade gått då.
Var är du om fem år?
- Den ständiga frågan. Om fem år vill jag vara där Noah är. Det är allt jag kan säga.
