Den som ringer till Martin Dohlsten utan att få svar får i stället höra ett märkligt mobilsvar. En mörk släpig stämma förklarar segt att Martin tyvärr inte kan ta samtalet just nu. Rösten tillhör Ulf Dohlsten, skådespelare och pappa till Martin.
- Många brukar reagera på det där, säger Martin.
Jag träffar honom vid Koppamärra i centrala Göteborg, vilket känns lite fel. Vi borde ha setts i Majorna, stadsdelen där Martin är uppvuxen och fortfarande bor. Nu hamnar vi i stället på ett vräkigt café som IFK Göteborgs spelare brukar föreslå som mötesplats när de ska intervjuas.
- Det kan jag tänka mig, säger Martin och skrattar. Det här är typisk blåvit atmosfär. Lite lagom själlöst.

Martins farfar Sigurd jobbade för längesen på samma arbetsplats som Gunnar Gren, då stjärna i Örgryte. För Sigurds fotbollsintresserade son Ulf blev det därför naturligt att hålla på Örgryte. Ulfs tre söner blev däremot gaisare med ett tydligt fiendelag: IFK Göteborg.
- Jag skulle aldrig sätta på mig Blåvitts tröja, säger Martin.
Sin barndom tillbringade han till stor del på Lisebergs- och Backateatern. Han hängde bakom kulisserna samtidigt som pappa Ulf jobbade. Ibland fick Martin även vara med i pjäserna.
- Det var skoj. På lördagarna var det ofta två uppsättningar. Och däremellan såg vi på "Tipslördag".
Så varför intervjuar jag dig med anledning av den allsvenska premiären nu och inte på grund av din senaste film? Vad gick fel?
- Vad gick fel, ja. Precis! Teatern var en rolig grej, men det var aldrig något jag kände att jag ville jobba med. Fotbollen var alltid viktigare.
Storebror John är ungdomstränare i Gais. Lillebror Victor är lovande anfallare i Västers IF. Alla bröder är dessutom hyggliga musiker.
- Vi brukar spela tillsammans, säger Martin. Jag kör mest piano och det är inget riktigt band eller så. Bara perfekt avkoppling. Sitta där med brorsorna och klinka.

Martin inledde fotbollskarriären i Skogens IF som senare slogs ihop med Masthugget. Han var ett stort löfte. Spelade i stadslaget och fick även chansen i pojklandslaget. Men när han väl kom dit trivdes han inte.
- Efter att ha varit där tackade jag nej till att spela mer med landslaget.
Många hade gjort vad som helst för att få spela där.
- Jag vet, men jag hade inte roligt. För mig ska fotboll vara lustfyllt och jag kände ingen glädje. Jag tror inte att någon hade tackat nej före mig. Det gjorde man bara inte.
Du ville bara spela för skojs skull?
- Inte alls. Många trodde nog att jag inte ville satsa - så var det absolut inte. Jag har alltid varit extremt seriös med min fotboll. Visst, man kan undra hur det hade gått om jag valt att spela vidare. Men jag har ändå tagit mig ganska långt. Tycker jag. Jag spelar ändå i allsvenskan.
Samtidigt som han spelade för Skogen höll han stenhårt på Gais. Som 15-åring stod han på läktaren och sjöng för laget som då befann sig i division 2. Idolen hette Patrik Elmander. Ett år senare spelade Martin i samma lag som sina hjältar.
- Det var stort för mig att komma till Gais. Jag visste namnet på alla spelare och exakt hur mycket de vägde. Och plötsligt var jag en av dem.
Han var med och gjorde Gais till ett allsvenskt lag, men utan att vara helt ordinarie. Som mittfältare åkte han in och ut i laget. Därför kände Martin inför förra säsongen att han behövde en nytändning.
- Gais ville behålla mig, men jag behövde en ny kick. Örgryte låg förvisso i superettan då och det var inget jag drömde om. Men de förklarade tydligt att de skulle tillbaka till allsvenskan, och så blev det ju också.

Örgryte vann superettan 2008. Martin spelade central mittfältare och la mycket kraft på att ge utrymme till bollbegåvningen
Pavel Zavadil.
Nu är Öis åter allsvenskt och Martin tror inte att laget behöver bekymra sig för någon bottenstrid.
- Vi har ett riktigt spännande lag. Marcus (Allbäck) betyder förstås mycket, men framför allt är det en skön mix av gammalt och ungt. Det känns också som att årets allsvenska är den mest spännande på länge. Inte minst här i Göteborg med den nya arenan.
Ja, Ullevi var ingen höjdare.
- Vissa matcher sprang man omkring och undrade om det var träningsmatch. Det var inget tryck alls och folk ville inte titta. Nu, inför premiären på Gamla Ullevi, är det redan slutsålt. Kompisar frågar om jag kan fixa biljetter men alla är slut. Det kommer att bli grymt.
Speciellt att möta Gais i premiären också?
- Verkligen. Jag tror att Gais precis som vi kommer att bli ett stabilt lag. Jag känner ju många av spelarna där, men på planen spelar det ingen roll. Då vill jag bara ha med mig tre poäng.
Din kompis Daniel Larsson (nu i Malmö) beskriver dig som en "teknisk, hårt jobbande mittfältare". Stämmer det?
- Ja, men min största styrka är inställningen. Jag jobbar väldigt hårt och ska bara vinna där ute. Jag är en vinnare.
Men om Lars Lagerbäck ringer tackar du nej förstås?
Martin Dohlsten skrattar.
- Då kommer jag att överväga det mycket noga.