När SPORT-Expressen besöker lilla Hästveda utanför Hässleholm påstår sig Ida-Theres Nerell vara inne i en ”lugn träningsperiod”.
Det är förstås en lögn.
– Fram till januari tränar vi två pass om dagen på vardagar. I snitt en timme varje gång. Vissa helger tränar vi, vissa vilar vi, säger hon som tidigare hette Karlsson.
Och vad händer nu i januari?
– Då börjar den tunga perioden. Då är det två pass varje dag i veckan. Kanske också en löprunda på morgonen.
Vad är det då med allt det här som är så kul?
– Att ta ut sig. Man blir starkare och bättre. En frigörelsekänsla. Det rensar skallen också.
Är du en träningsnarkoman?
– Ja, det kan man nog säga. Det måste man nog vara om man är elitidrottare.
Gillar du livsstilen?
– Med blandat resultat. Det är kul att hinna göra lite annat också. Inte bara träna träna träna.
– Jag är nästan för motiverad till att träna. På gränsen till lite vrickad. Det är kul för ofta. Det borde vara tråkigare. Men det har hänt på senare år att jag funderar på vad jag håller på med. Ju äldre man blir, desto mer annorlunda värden får man i livet.

”Kärringgymnastik”

Det räcker att titta på Ida-Theres för att förstå att brottning är en
idrott som inkluderar i stort sett varenda muskel i kroppen.
– Vi kör en hel del basövningar som knäböj och frivändningar. Men även specifika muskler och små muskelgrupper. Glömmer man småmuskler som håller ihop muskulaturen mellan exempelvis bröst och axlar får man köra dragövningar som känns som kärringgymnastik.
Finns det någon muskel man inte tränar?
Ida-Theres funderar länge.
Ansiktet, kanske?
– Jag snackar så himla mycket, så jag tränar nog ansiktet också. Haha.
Hur viktig är styrka i din sport?
– Har du inte styrkan kan du slänga tekniken i väggen. Brottning är 80 procent styrka och kondition. Kan du bara ett grepp och är grymt stark, vad spelar det då för roll om motståndaren kan hundra grepp men inte är tillräckligt stark för att göra dem?
Du är ingen teknisk brottare?
– Definierar du teknisk med snygga fempoängskast, så nej. Jag har mer ångvältsstilen.
En ful stil, alltså?
– Nej, hård. Jag vill bara vinna. Köra över dem.

”Pepparkakor okej”

Inför intervjun hade man en övertygelse om att Ida-Theres har järnkoll på allt hon äter, särskilt med tanke brottningens olika viktklasser.
– Nej, så är det inte. Jag äter det jag mår bra av. Jag tycker om att laga mat och vi äter nog ganska nyttigt hemma utan att jag tänker på att jag ska göra det.
– Om jag sen äter godis eller en pepparkaka gör det ingenting. Jag vill inte vara för fokuserad på det där. Jag vill leva och ha det bra. Säger kroppen: ”Mmm, en blodig biff!” Ja, då äter man det.

Sund relation

I en tid av bantningshets och viktnojor har Ida-Theres också ”lärt sig att tycka om sin kropp”.
– Jag har en sund relation till den. Jag har lärt mig att acceptera dess fel och brister. Jag kunde bry mig mer när jag var yngre.
Berätta?
– När man är tonåring bryr man sig mer i allt vad andra tycker. Man förväntar sig själv att man ska vara perfekt. Det ska puta ut där och där. Men där det putade ut på mig skulle det inte puta ut. Haha. 
– När jag var liten försökte jag träna mycket mage för jag tyckte att jag var rund och go’. Jag har kört mycket mage hela min uppväxt.

"Får aldrig spännrutorna”

– Men på något sätt har jag insett att hur mycket jag än tränar kommer jag aldrig få de där spännrutorna. Då är det bara att gilla läget och vara nöjd med det man har.
När du ser dig själv i spegeln, är det något du skulle vilja ändra på?
– Det är klart, man kunde skaffa sig en peruk kanske. Det hade varit trevligt. Man får rätt slitet hår när man sysslar med det här.