Det är lunchtid i Stockholm. Jag drar runt i mina solglasögon, min fladdriga svarta skjorta. Jag ser ut som en påse nötter. Min familj är med och vi ramlar in på en italiensk krog för att äta lite. Medan jag väntar på maten ser jag ett citat på väggen av Giuseppe Verdi. "Du får hela universum, bara jag får Italien" står det. Det är precis så jag känner mitt i vindraget av allt skitsnack om italiensk fotbolls ständiga degradering.
Ni måste förstå en sak. Kärlek är inget val. Jag har inte valt min familj, min sambo eller min hopplösa, patetiska, löjliga, naiva kärlek för serie A. Jag har inget val. Jag kan inte backa ur. Jag är fast. När kvällsbilderna slungas ut i blodet från ett fullsatt San Siro känner jag mig trygg igen. Jag hör hemma där. Det spelar ingen roll om mitt liv i övrigt är ett sorgligt skämt. När serie A startar blir jag lycklig.
"En fluffig hårmodell"
Dino Zoff är bara en legendar som lagt ut text om derbyt som ett av de jämnaste på länge. Leonardo ser ut som en fluffig hårmodell för luktshampo från tidigt åttiotal. Mourinho? Kriminellt snygg som alltid. Det talas om den stora luckan som Zlatan lämnat efter sig. Den blåsvarta rymden, den oerhörda tomheten, den nästan melankoliska saknaden efter den store svensken. Det har talats om Inters Mourinho som om han skulle lipat över denna saknad, grubblat över den som en bakfull poet.
Marcel Proust skriver att man måste igenom fyra årstider av saknad efter att ha blivit lämnad. De passerade i så fall i ett andetag. Inter ser läskigt grymma ut.
Milan hängde inte med. Mina stora hjältar från VM 2006 är skuggor av skuggor, är som dimma i gryningen. Ett bortkastat äpple gör större nytta på en fotbollsplan. Milan skvätter som inkontinenta hundar.
"Gattuso är skev"
Gattuso är ingen idiot. Det är inte därför han blir utvisad femton sekunder innan han ska bytas ut. Hans kropp och fysik svarar inte längre på den lille krigarens hjärta och vilja. Gattuso är skev. Han är på väg att ta slut. Hans hjärta inser det inte. Man skulle kunna stå vid hans säng och viska det till honom hela nätterna i ett års tid och han skulle ändå vakna upp i tron att han fortfarande är på topp. Men hans kropp ljuger inte. Inte heller den rättmätiga utvisningen.
Inter fick Eto'o och en halv miljard. Plus Wesley Sneijder. Plus Milito. Plus Thiago Motta. Plus Lucio. Det är nästan ett halvt lag. Som redan lärt sig spela som ett sådant. Det påminner ibland om... öh... Barcelona.
En stor rödsvart skam
Andra halvlek är en stor rödsvart skam. Det är Milans hemmaderby. Merparten av de åttio- tusen håller på Milan. De får ett långfinger i ansiktet av sina hjältar. De får en lektion i självdegradering, i lojalitetstyranni. Hade jag varit Silvio Berlusconi hade jag landat med min helikopter, monterat ner mitt balsamerade leende, och berättat för dem vad Milan är för en klubb och vad det var som gjorde Milan till världens vackraste lag en gång.
Det var ändå en fantastisk kväll i Milano. Så Spanien och England får käka universum till frukost varje dag. Det rör mig inte i ryggen. Inte så länge jag får ha Italien...
