Mats Olsson: Han var större än livet självt
I går ställde jag ett litet stearinljus på mitt köksbord, det är där jag sitter och skriver.
Jag ställde det framför en inramad tavla av Ingemar Johansson i klassisk pose.
Jag fick tavlan så sent som i fredags eftermiddag.
Då visste vi ingenting.
Åkte på vinst och förlust en hållplats extra med 62:an i fredags och gick in på Kronobergsgatan där Staffan Lind har sitt kontor.
Det är ett äventyr bara att gå dit.
Det är där han har allt läckert kring klädmärket INGO BOXERS (har ni inte möjlighet att ta er till Kronobergsgatan i Stockholm kan ni kolla www.ingoboxers.com.) I fredags köpte jag ett gäng fräna kalsingar med en snygg bild av Ingemar Johansson på vänstra benet, men hela kontoret är ett sorts tempel till 50- och 60-tal med väldigt lockande design på kläder, affischer och väskor med boxning och Ingemar Johansson som tema och inspiration.
Vi pratade, som vi brukar, en hel del om Ingemar och Staffan sa att han hade en present till mig. Det var då jag fick den inramade boxningsbilden med autograf.
Men vi visste inte att jag ett dygn senare skulle skriva en dödsruna över Ingemar.
Jag vet att den typen av händelser egentligen inte har nån betydelse för liv eller död, men när meddelandet kom i går morse om att Ingemar "Ingo" Johansson hade dött kändes det helt klart som en händelse som såg ut som en tanke, men också lite kusligt att jag hade ingokallingar på mig, och en ingotavla och en INGO-läsk liggande framme.
Jag dyrkade Ingemar Johansson
För två veckor sen hade jag ett söndagsuppslag om Mike Tyson, men det handlade lika mycket om män, manlighet, boxning och - Ingemar Johansson. Det handlade lika mycket om vilka intryck som blir bestående och vilka händelser och personer som för evigt kommer att prägla ens liv.
Jag vet - jag minns - att jag dyrkade Ingemar Johansson när jag var liten.
Jag förstod inte riktigt hur mycket förrän jag träffade honom.
Det var tidigt 80-tal och jag vikarierade på Expressens New York-redaktion när Ingemar Johansson skulle springa maraton och fotografen Hasse Persson och jag skulle rapportera om detta.
Jag hade för längesen tappat all häpet blind beundran för kända personer, men var nervös så jag skakade och fullständigt mållös när jag stod inför Ingemar.
Vi joggade bredvid honom i Central Park, jag fick med egna ögon se hur uttrycket "en gång champ alltid champ" verkligen är en sanning i USA - en sopåkare vände sitt fordon mitt på Sjunde avenyn för att hälsa, folk på trottoaren hälsade, och det var då tjugotvå år sen Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning.
När vi skiljdes åt gjorde jag nåt jag aldrig brukar göra, jag bad om en autograf - till min pappa. Sen bad jag om en till mig själv också.
Det är så svårt att titta på de gamla bilderna från 50-talet, men det är som att köra förbi en olycka - man vill inte, kan inte, men måste titta.
Boxningsbilderna är inga problem, jag har sett dem så ofta, och just boxningsbilder får aldrig samma antika prägel som till exempel fotbollsbilder med spelare i bisarra polisonger och minimala kortbyxor, men det är allt runtomkring: presskonferenserna, reportagen från Göteborg, kläderna, människorna, själva livet - det är som att se bilder från en annan värld, kanske en annan planet. Och det ser så längesen ut, men det var ju bara...det var ju egentligen bara...förbannat längesen.
Jag tror varken jag eller ni förstår hur stort det var när Ingemar Johansson, en vit arbetarkille från Göteborg, knockade Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York och blev världsmästare i tungvikt, när tungvikt och boxning verkligen betydde nånting.
På den tiden var jag för liten för att tänka eller förstå, jag gick på instinkt.
Och där idolerna så småningom kom att heta John Lennon, Keith Richards eller Ray Davies hette den allre förste Ingemar Johansson.
Försökte efterlikna honom i allt
Jag var med pappa på bio i Malmö och såg filmerna kring de legendariska matcherna mot Floyd Patterson, jag satte upp bilder av Ingemar ovanför sängen - att jag klippte ut hans fru Birgit var en sak, hon var en babe, men att jag också satte upp en liten bild på hans manager Edwin Ahlquist begriper jag fortfarande inte. Eftersom jag tyckte om att leka för mig själv boxades jag oändligt många matcher mot Floyd Patterson där jag ibland var uträknad till nio men alltid kom på benen och till slut stod som vinnare.
Ingemar Johansson var större än livet självt på den tiden.
Han kom från små förhållanden, från en verklighet jag själv levde i, men boxningen tog honom upp, ut och långt bort och han kom hem med flickan, pokalen och pengarna om än inte kungariket, och han gick som en man, han såg ut som en man och han rörde sig som en man skulle.
Inbillade jag mig, och försökte efterlikna honom i allt.
Vi träffades så småningom många gånger och även om jag slutade skaka och stamma försvann aldrig tanken: "jag-står-här-med-INGEMAR-JOHANSSON-och-INGEMAR-JOHANSSON-vet-vem-jag-är!".
Jag försökte förklara det nån gång, den känslan, men han slog bara bort det, det var inte så märkvärdigt, sa han, han tyckte inte nånting var så märkvärdigt.
Men innan jag ville bli popmusiker sa jag till min mamma:
- Jag ska bli boxare.
- Det tror jag inte, sa hon.
Det är därför ni aldrig sett mitt namn på boxningspokaler.
Det är därför jag, en vuxen man, känner mig lite...häftig..., när jag har ett par kalsonger med Ingemar Johanssons bild på.
Och sitter här i nådens januari 2009 med ett stearinljus på ett köksbord framför en väldigt cool inramad bild på Ingemar Johansson.
Upp
Gå till förstasidan
