Ulf Nilson: Det var natten när Ingemar fick ett fattigt Sverige att explodera av lycka
Vi såg det inte, vi bara hörde. Internet fanns inte och knappt TV, så vi fick nöja oss med att höra.
Vi som inte hade råd att flyga till New York - och vem hade det? - fick nöja oss med att sitta uppe mitt i natten och lyssna på Lars-Henrik Ottosson (hej, gamle kompis!) i Radio Luxemburg. Inte en tv-bild och inte ett ord i den vanliga radion. Idioterna i styrelsen (förlåt att jag talar klartext!) hade beslutat at proffsboxning var "vulgär och förråande". Att Sverige kunde få en världsmästare - ja, skit samma! Att Dagens Eko onekligen berättade om mord och våldtäkter - skit samma där också! Allmänhetens rätt att veta fick väga lättare än chefernas behov av att bestämma. Vi, det vanliga folket, ansågs inte moget att lyssna på en boxningsmatch!
Naturligtvis lyssnade vi ändå. Vi vrålade, hötte med knytnävarna och drog efter andan så att taket höll på att störta in varje gång Floyd verkade få till en kombination.
Efteråt, när saken var klar, exploderade vi. Öl och renat flödade och whiskey med, bland dom som hade råd. Vi gick ut i sommarnatten och skrek, även tjejerna, alla som inte redan var för hesa för att skrika mer. Nästa dag fanns det inget annat samtalsämne, för - så blev det ju! - "vi" hade blivit bäst i världen, vunnit den finaste titeln av alla "Champ alla kategorier".
Sen dess har jag sett dussintals VM-matcher med Floyd, Liston, Ali, Foreman, Frazier och många till. Boxningen har dragit mig många gånger runt jorden och gång på gång till det galna Vegas. Jag såg "The thrilla in Manilla" - det var en kamp på liv och död! - och "The rumble in the jungle" när två svarta män kastade bomber på varandra, klockan tre på natten i Afrikas svartaste mörker.
Allt detta har jag sett och mycket, mycket mer och många gånger har jag sänt min gode vän Ingemar en tacksamhetens tanke.
Hade du inte, käre vän, dragit in den där högern i den tunga och fuktiga kvällen i New York, så skulle jag, liksom du en arbetargrabb från Västkusten, inte fått se alls lika mycket av världen som jag nu fick. Det där med att få en världsmästare - och i TUNGVIKT! - gjorde Sverige boxningstokigt. När du, rätt snart, försvann från toppen, blev din överman, Floyd - SVENSKE Floyd - plötsligt Sveriges idol. Många svenskar flög faktiskt över till Vegas för att se den andra Liston-matchen. Många grät när de såg Patterson misshandlad och utslagen - jag vet, för jag var där...
Ingemar och jag satt vid samma ringside många gånger - i ett par fall som tv-kommentatorer tillsammans med Steffen Tangstad. Den fattiga tiden då Ingemar vann i sommarnatten gled över i en guldålder som kan sammanfattas i två ord: MUHAMMAD ALI och BETAL-TV.
Businessgrabbarna kom på att man kan visa tv mot betalning, till exempel i biolokaler. Regeln blev att New York, den största marknaden, bestämmer. Antingen går matchen där, i Madison Square Garden, den mest klassiska av alla arenor, klockan nio på kvällen eller också går den någon annanstans, t ex i Kongo, då matchen kan ses i tv i just New York - klockan nio på kvällen. Nio på kvällen i NY är lika med tre på natten i Kinshasa eller Stockholm eller nio på morgonen (om jag minns rätt) i Manilla.
Matcher vid alla tänkbara tider världen runt - men alltid på bästa tid i NY där stålarna finns.
Och vilka stålar!
- Om du fötts tio-femton år senare och blivit Champ då, skulle du kanske ha blivit miljärdar, sa jag till Ingemar.
- Det gick bra ändå, flinade han.
- Jag vet en del om det, sa jag, och påminde honom att de första avslöjandena om hans skatteproblem (som drev honom i landsflykt i Schweiz) gjordes av mig, händelsevis i en tidning vid namn Aftonbladet. Han blev inte förbannad. Faktum är att han nästan aldrig retade sig på vad man skrev.
- Du såg det la så, sa han, även när han tyckte att jag hade alldeles fel. Du gör ditt jobb och jag gör mitt.
En gång gick jag upp i gryningen i Miami och joggade med Muhammad Ali. Jag upptäckte att han hade tjocka blysulor i kängorna.
- Men herregud, sa jag. Ingen doktor skulle godkänna det där. Du kan ju skada lederna. Inga moderna idrottsmän tränar så.
- Kanske inte, sa Ali, men jag vet ingen annan som ska göra mitt jobb!
Jag berättade för Ingemar en kväll i en sån där väldig vinterträdgård i Las Vegas.
- Han hade rätt, sa han. Ni kan skriva och snacka så mycket ni vill, men i boxning är det boxaren som gör jobbet.
Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan
