Arne Weise, 78, tv-personlighet
- Jag är gammal göteborgare, liksom han, och upplevde honom redan på 1940-talet när han låg i lumpen som sjöman. En stor kille. Man fick gå åt sidan när han kom ångande, men han hade humor, Göteborgshumor. Alla visste vem han var och hade enorma händer, han kunde slå sönder folk och var en mycket skicklig boxare. Om han fick för sig att han skulle bjuda upp en tjej på dansbanan på lördagskvällarna fick man passa sig och avstå. Han hade kraft i nävarna redan då. Ingemar Johansson var en stor svensk på många sätt, både i anden och i kroppen.

Sigurd Glans, 79, författare och journalist, har skrivit Ingemar Johansson-biografin ”Tungviktaren”
- Vi träffades några gånger före VM-matchen 1959. Då satt vi i hela Sverige och lyssnade vad vi än gjorde. Vi tog in ett knastrigt radioreferat som gick via Radio Luxemburg, eftersom Sveriges Radio inte sände. Det var allmänt jubel i stugorna och på gatorna den natten.
- Jag träffade honom ett antal gånger därefter, stensättaren från Göteborg. Han har behållit sin stil och aldrig blivit stöddig. Han behandlade alla människor lika, världsstjärnor som vanligt folk.
- En gång var Ingemar ute i Schweiz med några Formel 1-förare han umgicks med. Det kom fram en kille och bad om att hans farfar skulle få hälsa på honom. När han hämtade farfar visade det sig vara Charlie Chaplin. Då är man rätt stor. Ingemar berättade det lite blygsamt som han ofta gjorde men han tyckte själv att det var en märklig händelse.
- Han blev maratonlöpare när han hade fyllt 50 år och var 112 kilo tung. När han sprang Stockholm marathon var det massor av människor på Stockholms gator som hyllade honom längs vägen. Det var en oerhört stor triumf för Ingemar, det var han väldigt nöjd med.

Lars-Gunnar Björklund, 71, tv-personlighet
- Mitt första personliga minne var i samband med att han kom till Stockholm efter sin seger i New York 1959. Jag intervjuade honom på Grand Hotel i Saltsjöbaden. Jag var yngste reportern och de vågade inte skickade någon annan, jag var den som var minst anfrätt av duellen mellan Johansson och Sveriges Radio (som vägrade sända matchen).
- Jag satt på sportredaktionen och tog emot alla samtal när det visade sig att Sveriges Radio gjorde sin största tabbe någonsin, där fick jag reda på alla svordomar som fanns hos svenska folket. Att klockan tre säga god natt, när matchen började, var det tuffaste jag hade att göra med i radio. Men vi blev kompisar så småningom. Bland annat boxades jag mot honom i ett program från Liseberg och kom och dansade ut julen på Sveriges Radio i Göteborg. Vi har en väldigt bra bild på när han dansar med sonen min.
- Sedan träffades vi ute i världen också. Bland annat i Genève där han befann sig i ekonomisk landsflykt, annars hade skattmasen tagit alla hans pengar. Vi umgicks lite grann i Bohuslän och stötte på varandra i många andra sammanhang. Jag har haft en hel del med Ingo att göra, denna underbara man, som tog hela svenska folket i handen och ledde oss in i en värld som vi bara hade läst om i Rekordmagasinet tidigare. Blåögda med stora ögon tittade vi in i boxningens professionella värld.
- Det följde något som vi aldrig hade varit med om. Ingoläsk och Ingokraftprylar som man skulle mäta styrkan med. Det var Ingo hit och Ingo dit. Han tyckte att det var kul och tjänade lite pengar på det.
- Ingo var ofta i Amerika och uppträdde. Han var ”The Champ” där borta, och han sa själv: ”Är man The Champ i USA spelar det ingen roll hur livet ser ut, man är alltid The Champ.”