Expressens förre sportchef och krönikör Thomas Malmquist är död.
Så här minns idrotts-Sverige legendaren.
– Han var en väldigt seriös och vetande journalist och var samtidigt väldigt lätt att ha att göra med, säger förre landslagspelaren och Guldpucken-vinnaren, Tommy Sjödin.
Idrotts-Sverige nåddes i dag av beskedet att Thomas Malmquist, Expressens legendariske sportchef och sportkrönikör, har avlidit.
Många minns honom som en av sin tids största journalister
– Han var en gamla generationens tidningsmän. Kanske var han den sista, säger förre Tre Kronor-spelaren Håkan Södergren.
Enligt både Tommy Sjödin och Håkan Södergren stod Malmquist för en rak och pålitlig journalistik som i dag saknar motstycke.
– Han var en väldigt bra journalist, vetande och saklig, säger Sjödin.
Sjödin får medhåll av Södergren.
– Många journalister jobbar efter mottot "never check a good story". Thomas var tvärtom, han hade väldigt mycket kött på benen.
Fick Guldpucken
Både Södergren och Sjödin var aktiva hockeyspelare när Malmquist etablerade sig som en av Sveriges absolut främsta sportjournalister.
1992 tilldelades Sjödin guldpucken av Malmquist.
– Jag fick besked om Guldpucken mitt under VM. Vi spelade inte bra och jag väntade mig en stor svart sida i Expressen. När jag blev kallad till Albert Svanbergs rum trodde att jag skulle få stå till svars för fiaskot. I stället fick jag Guldpucken, berättar Sjödin.
"Var ganska lågmäld"
Mest känd är Malmquist för avslöjandet om spelskandalen 1990 då ett antal läggmatcher upptäcktes inom svensk bandy. Spelare i IF Boltic, Bodens IK och Västra Frölunda IF uppgavs ha tagit emot pengar för att se till deras lag skulle förlora.
Expressen anklagades för förtal och ärendet togs upp i domstol.
Tidningen fick rätt på samtliga 176 punkter.
När ärendet preskriberats visade sig att flera matcher mycket riktigt varit uppgjorda.
– Han skrev inget utan att vara säker. Jag tror till och med att Malmquist satt på ytterligare information som aldrig fick se ljuset, säger Södergren som beskriver Malmquist så här.
– Han var ganska lågmäld. Han var tronföljare till en rad stora tidningsmän men ledde på sitt sätt, utan att synas och höras så mycket. Han verkade utan i det tysta.
En bild som hockeytränaren Kenta Johansson instämmer i:
- Han var en duktig journalist och en trogen vän. Var jag är än var – om det så i Schweiz, Italien, Sundsvall eller Enköping – så hörde han alltid av sig. Han brydde sig verkligen. Och visade det.
