Tiden före första målet i finalen var lika bekväm för tjeckerna som väntetiden inför en rotfyllning hos tandläkaren. När Jesper Mattsson gjorde 1-0 - då var det klart. Då dog VM-finalen. Det blev en match enbart svenskar kunde älska. Alla andra måste ha tyckt att det var stentrist. I det totala kaoset som rådde efter slutsignalen såg Michael Nylander helt cool ut. Nästan oberörd. Han förklarade det med den stora ledningen och att det var sånt lugn i båset. Ni jublade alltså inombords sista halvan av matchen, undrade jag. Nylander bara log och nickade.

Det fanns en tid

när svenska hockeyspelare var glada över att bara få vara med och kunde jubla över en bronsmedalj. De dagarna är för länge sedan förbi. Tre Kronor, oavsett vilka spelare som är med, ser alltid ett silver eller ett brons som ett misslyckande. Den attityden är anledningen till att Sverige är bäst i världen. Den inställningen ger också det nödvändiga självförtroendet. Det bara lyser om spelarna. Både på och utanför isen. Man är bäst i världen. Och man vet om det. USA var chanslöst i kvarten, Kanada egentligen inte ens nära i semin och Tjeckien blev totalt utspelat i finalen.

Andra lag fruktar

numera Sverige som vi svenskar en gång fruktade ett lag som hette Sovjet. Sån klass håller Tre Kronor. Johan Franzén visade mig först sin egen inspelade film från prisutdelningen på isen och förklarade att den ska bli kul att ha kvar. Trodde du på detta när du åkte hit, sa jag, och han tittade på mig som om jag just ställt världens dummaste fråga. - Ja. Annars hade jag inte kommit hit. En gång i tiden svarade svenska hockeyspelare: "Det var vår målsättning att gå till final och där kan allt hända", på samma fråga. Bengt-Åke Gustafsson ska naturligtvis hyllas för detta. Han som egentligen inte alls ville bli tränare från första början. Nu är han Sveriges störste hockeyledare genom alla tider. Med sin modiga ledarstil är han ett föredöme för alla idrottsledare. Han kommer bli förste svensk att bli huvudcoach för ett NHL-lag. Det är jag helt övertygad om. Av spelarna ska förstås bröderna Jönsson hyllas. När vi pratar talangfabriker som Örn- sköldsvik, Leksand och Huddinge - då får vi aldrig glömma bort Rögle Bandyklubb i Ängelholm.

Niklas Kronwall kallas

Nick Jr. i Detroit. Inte ens originalet hade spelat bättre här i Riga. På tal om det: Nu för tiden är det Johan Holmqvist som är "Honken" och ingen annan. Den äldre gentlemannen som kallats likadant en gång i tiden ursäktar säkert. Dessutom höll han aldrig nollan i en VM-final.

Och jag kan omöjligt

avsluta detta utan att nämna Nicklas Bäckström. Han sammanfattade hela VM då han häromdagen blev intervjuad av en kanadensisk journalist och nästan lite generat viskade fram sina svar på engelska eftersom det var svenska journalister i närheten. En gång höjde Nicklas rösten, det var när han fick frågan: - Du måste tycka att det är kul att vara här? - Oh, yeah. I love it!