Han såg ofta lite full i fan ut. Hade nästan alltid nära till ett leende.
Och han var inte "bara" en hockeyspelare.
Med Stefan Liv pratade jag om mycket annat än hockey.
Som glädjen över att vara pappa.
Sen glömmer jag aldrig då jag gav honom Guldpucken och han fick tårar i ögonen av glädje.
När jag fick höra nyheten om flygolyckan ville jag inte tro att det var sant.
Jag kunde inte sluta tänka på Herman och Harry Liv.
Stefan Livs söner.
Glad, positiv och nyfiken
Senast jag träffade Stefan var under SM-slutspelet i våras.
Som vanligt var han glad, positiv och nyfiken.
Lite fundersam över HV:s problem med AIK i kvartsfinalen, men annars pratade vi mest familjeliv. Om det ständiga dåliga samvetet som man har när man reser och är borta mycket från sina barn.
Han undrade hur det var med mina barn.
Vi pratade också om vardagslivet i Ryssland, jag har rest en del där borta och följt den ryska hockeyn, både före det blev KHL och på senare år.
Vi pratade om den galna biltrafiken i Moskva, om hur vacker den ryska nationalsången är, om hur överraskande trevligt det är i staden Kazan och han sa att Sibirien var betydligt bättre än sitt rykte.
Fick chansen - och tog den
Sådan här var Stefan Liv.
Genuint intresserad av andra människor. Pratade gärna om annat än hockey. Det var inte bara pengarna som lockade honom till KHL, utan även äventyret i ett annat land.
Han satt givetvis inte och skrattade efter förluster, men var aldrig tjurig så att han "smet undan". Inte ens då han var lite trött på att nästan ha blivit den ständige andremålvakten i Tre Kronor.
Därför jublade jag i smyg på pressläktaren under VM i Bern. Då hade Jonas Gustavsson fått sitt stora genombrott, men tvingats avbryta VM och åka hem till Sverige inför bronsmatchen.
In i stället för "Monstret" kom en matchotränad "andremålvakt".
Stefan Liv skulle för första gången i sitt hockeyliv spela en medaljmatch för Tre Kronor - mot ett väldigt bra USA.
Tog ut sig totalt
Liv var fenomenal. Sverige vann.
I mixade zonen efteråt var han så hes att han knappt kunde prata:
- Jag har aldrig varit så här trött. Jag vet inte vad som hände, men jag körde som fan på uppvärmningen och sedan var det så varmt här inne och jag hade så mycket att göra, väste han fram.
De andra svenska spelarna jublade när de gick förbi Liv, klappade om honom, tjoade, slog Liv med klubbor i rumpan.
Anton Strålman kallade Liv för "Det andra Monstret."
Bästa minnet av Liv är förstås när jag gav honom Guldpucken. I Quebec, under VM 2008.
Vi hade gjort upp med tv att jag skulle kliva rakt in i en intervju. Då var det Stefan som klappade om mig och med tårar i ögonen berättade hur glad han var.
Vi stod där: tv-teamet och några hårda grabbar från en kvällstidning. Även om vi inte erkände det för varandra, så hade vi tårar i ögonen vi också.
Jag kommer sakna honom
Alla som avlider unga blir överösta med lovord och jag tänker ofta att vi borde ha sagt allt det där medan de levde. Därför är jag glad för alla gånger jag hyllat Stefan Liv. För de gånger jag talade om för honom hur bra jag tyckte han var och även hur bra han var att ha att göra med.
Stefan Liv är en av de absolut bästa människor jag träffat i den här branschen.
Jag kommer sakna honom.
När jag hade börjat skriva den här krönikan, så ringde en lokaltidningsreporter och ville ha en kommentar av mig om Stefan Liv.
När jag hade lagt på luren satt jag bara och stirrade framför mig.
Sen kom tårarna.
