Min första tanke när jag på nyårsdagen nåddes av Rickard Fagerlunds död var: ”...nu blir det aldrig tråkigt i himlen igen, inte när Fagerlund kommit dit.”
Och visst borde den gamle vd:n i bilbranschen och hockeybasen Rickard Fagerlund få komma dit så ståndsmässigt som han förtjänar.
Visst, Fagerlund kunde grymta som en mansgris ibland, han kunde snacka först och tänka sen, han klev inte på ömma tår i stället hoppade han jämfota utan att alls bry sig om var han landade och det fanns några tillfällen då han verkade mest intresserad av att höras och synas mest själv.
Men jag förlåter honom för hans få misstag.
Ingen av oss är perfekt.
Det var inte han heller under sina 19 år som ordförande för svenska ishockeyförbundet.
Men hans äkta kärlek till sporten ishockey, hans entusiasm, hans vilja att utveckla sporten och hans förmåga att sätta hockeyn i fokus gjorde honom till en av svensk idrottshistorias största ledare.

Det var Fagerlund som före OS i Lillehammer ställde minst sagt hårda krav på dåvarande förbundskaptenen Curre Lundmark:
– Ta guld Lundmark, det är en order.
Fagerlund var tuff och vågade alltid säga vad han tyckte, inte ens en besviken Mikael Samuelsson kommer i närheten av Fagerlunds värsta.
Som när förbundsbasen kallade dåvarande förbundskapten Tommy Sandlin för en ”jävla kärring” eller när han tyckte kvinnor skulle ägna sig åt att vara vackra i stället för att spela hockey.
Detta fick enorm uppmärksamhet.
Ibland kanske det glömdes bort hur hårt han jobbade för att svensk hockey skulle utvecklas, för hur elitserien skulle bli starkare och ungdomsverksamheten breddas.
Han tog strider mot förbundskaptener, klubbledare, medierna och allt och alla som han ansåg behövde ”sättas på plats” för hockeyns bästa.
Han vågade verkligen vara en ledare.
Vågade ta tuffa beslut och hålla fast vid dem.
Så där som en bra ledare måste göra.
Och han tog sina smällar utan att gnälla.

I en väldigt bra intervju med Sydsvenskan för några år sedan sa Fagerlund:
– Var gång jag uttalar mig i en fråga är jag rak och tydlig. Därför har jag nästan aldrig heller blivit felciterad och om jag har blivit det, då har jag uttryckt mig oklart.
I samma intervju kommenterade han också landets elitklubbar så där klockrent  fagerlundskt man önskar att fler skulle våga vara, han sa:
– Klubbarna har blivit duktiga på att generera pengar, men spenderar inte dem på något bra sätt. Många av utlänningarna i elitserien håller för låg kvalitet, det tyder på dålig scouting och att agenterna har lätt att övertyga klubbarna. Pengarna borde i stället investeras i svensk hockeys framtid – till att utveckla ungdomarna.
Han backade inte ens från sin attack mot damhockeyn utan sa:
– Ja, men så var det ju då. Varken bredden eller kvaliteten fanns. Även om jag uttryckte mig lite klumpigt fick det en effekt. Nu har vi tredubblat antalet aktiva och tog OS-silver senast.

Fagerlund hade inte alltid rätt.
Han gjorde inte alltid det rätta.
Han var som sagt inte perfekt.
Men han var perfekt som ledare för hockeyförbundet, han var den orädde visionären som svensk hockey numera saknar.
Jag drömmer också om att få se en ny Håkan Loob någon gång, eller en ny Peter Forsberg, eller en ny Kenny Jönsson – men lika viktigt, kanske ännu viktigare, vore en ny Rickard Fagerlund.