Jag hoppas Peter Forsberg har hittat friden nu, att han känner lugn, eller att han kommer att göra det. Om detta vet man föga. Det finns ju en fasansfull längtan, saknad, uppmärksamhet och tomhet som kan slita människans inre när siffrorna på klockans display fladdrar till mellan tre och fyra på natten, sängen är ens värsta fiende och ögonen vägrar blunda.
Det var Povel Ramel som skrev den vackra "Underbart är kort", och det är den jag tänker på när jag i dag tänker på Peter Forsberg.
Man brukar rikta in sig på just det underbart korta i texten, men det är raden "trist varar länge" som är själva nyckeln i just det här fallet.

Det är omöjligt att inte beundra honom

Det har funnits lika många åsikter, lika många analysförsök, om Peter Forsbergs nästan besatta försök till comeback som det finns hockeyintresserade människor.
Han själv har hela tiden pratat om kärleken till hockeyn, att det är kärleken till hockeyn som tvingat honom att försöka och försöka och försöka, som tvingat honom att leta upp allt fler berömda, okända eller obskyra specialister på den sortens fot som just Peter Forsberg har, en fot som hela världen till slut blev trött på.
Hela världen men inte Peter Forsberg. Foppa gav inte upp.
Allt för kärleken till hockeyn.
Allt för skräckan inför det som kommer sen.

Ledan blev till nyfikenhet

Och det var verkligen så: jag tror till och med jag slog en näve i bordet hos vår head honcho Daniel Berglund och sa att ser jag en enda rad till om Foppas förbannade fot så vet jag inte vad jag gör.
Men den sortens envishet som Peter Forsberg visade upp är en egenskap som till slut knäcker ledan och tröttheten hos betraktaren för att i stället skapa beundran och nyfikenhet.
För vilka är vi att tröttna på en fot, när det handlar om resten av livet, att trist varar länge, för den som foten sitter på.
Det blev verkligen så att jag så småningom började läsa med nyfikenhet om foten igen, om Foppa och hans fot.

Comebacken var ett finger åt tvivlarna

Jag följde diskussionerna och artiklarna kring Modo, och ett eventuellt comebackförsök där, men när Markus Näslund, lagets general manager och en av Foppas bästa vänner, sa att det inte var aktuellt med comeback i Modo trodde jag att Peter Forsberg till slut gett upp.
* En idiotisk tanke.
* Ge upp!?!
* Inte Peter Forsberg.
Det var med ett ja, jävlar jag reagerade på uppgiften att Peter Forsberg var på väg tillbaka till Denver, till Colorado och till Avalanche.
Mest för att det var ett finger rätt upp till alla tvivlarna, de negativa och småskurna - för visst är det så: om Peter Forsberg ska göra comeback ska det ske med buller och bång och själva super trouper-spotlighten, den som Abba skildrade, ska tändas.

Det är svårt att sluta

Han spelade mot Columbus Blue Jackets i Ohio och Nashville Predators i Tennessee. Det blev förlust i båda matcherna, men alla var överens om att Foppa var en av de bästa, kanske den allra bäste, i Colorado Avalanche. Årets upplaga är inget som imponerar, men ändå.
Och här satt jag på en sportbar som heter Ainsworth, på 26:e gatan, och höll tummarna. Som om det hjälpte.
Nån sa nyligen, lite halvspydigt, att "Foppa äger fan halva Örnsköldsvik". Inget fel i det. Frågan är hur kul det är att investera och äga fastigheter och golfbanor när läktarna sjungit ens namn. Mitt eget intresse för affärer och företag är skrämmande minimalt, och jag minns att Björn Borg tröttnade efter en vecka eller så när han skulle bli "affärsman".
Det är svårare än man tror: Björn Borg hade inte gjort annat än spelat tennis sen han som barn blev bekant med en garagedörr i Södertälje, och livet för Peter Forsberg har (nästan) enbart kretsat kring hockey.
Sverige har aldrig haft en bättre hockeyspelare än Peter Forsberg.

I samma klass som Ingo, Borg, Stenmark

Jag vet inte om det är meningsfullt att jämföra honom och hans insatser med andra utövare i andra sporter, men han finns med som en flash i minnet hos nästan varje svensk tack vare den berömda, beramade och beundrade straffen i OS i Lillehammer 1994.
Det är med den som med Ingos knock på Yankee Stadium, Björn Borgs segergester i Wimbledon, Pernilla Wibergs störtloppssilver i Nagano, Zlatans klack mot Italien i EM 2004, Thomas Ravellis straffräddning, Börje Salmings fem minuter långa stående ovation i Canada Cup 1976, Ingemar Stenmarks förmåga att få Sverige att stå stilla och Charlotte Kallas ryck för att ta några exempel.
Det finns så många tv-kanaler nu att nästan varje före detta idrottare blir expertkommentator, det får dem att ha kvar närheten till idrotten. Jag är inte så säker på att Peter Forsberg skulle passa i den rollen, han kan vara synnerligen fåordig, och väldigt arg eller tjurig.
Men han kan slå en signal till Salming. Han var också beundrad som en nästan mytisk figur, och han har hittat ett liv efter detta.
"Trist varar länge, men underbart är kort" är trots allt bara en fras i en vacker melodi.