Vi befinner oss någonstans under Continental Airlines Arena i Meadowlands, New Jersey. Egentligen en alldeles för stor arena sett till hockeyintresset i staden - de enorma läktarna har precis gapat halvtomma för tredje matchen i rad. Charmig skulle ingen kalla monsterbyggnaden, som numera är Johnny Oduyas hemmais. - Äh, den är okej, säger rookiesvensken och välkomnar oss in i omklädningsrummet.

Spelat alla matcher

Att som nykomling, en säsong som denna, ta plats i NHL såg på förhand ut som ett omöjligt uppdrag. Inte minst för Oduya. Nu - en månad senare - är han den ende som spelat alla matcher. - Det är rättvist på det sättet. Funkar spelet så får man lira, men har man en sämre period så skickas man till farmarlaget, säger han. - Vi har några backar som är skadade så vi får väl se vad som händer när de kommer tillbaka. Det har lite med kontrakt att göra. - Och rent krasst är ju jag här för att jag är billig.

"Han blir bättre för varje match"

Men faktum är att Oduya gett Devils valuta för pengarna. Kanske är det därför coachen Claude Julien skiner upp på frågan om hur den svenske landslagsbacken skött sig: - Det bästa med Johnny är att han blir bättre för varje match. Ju mer ansvar man lägger på honom desto mer klarar han. Sedan några matcher tillbaka bildar Oduya backpar med veteranen och OS-backen Brian Rafalski. En legendar i det här omklädningsrummet. - Johnny? Han har många bra sidor. Han spelar enkelt och är väldigt snabb de första skären. Han är en bra skridskoåkare, vilket kan rädda honom i lägen där rutinen saknas, säger Rafalski.

"Jag hade flax"

Oduya fick chansen på Devils camp i somras sedan talangscouten Dan Labraaten haft ett övertalningssamtal med klubbens general manager, Lou Lamoriello. Det fungerade. - Jag vet inte riktigt hur det där gick till, men jag gjorde en ganska bra camp. Och så hade jag flax i en match och fick spela med Patrik Elias, Scott Gomez och de grabbarna. Då är det lätt att få ett par andraassister, säger Oduya och flinar. I Sverige är vi vana att se dig kasta handskarna och det brukar ju behövas på de där camperna? - De sa åt oss direkt att inte hålla på så. De visste redan vilka som kunde slåss sa de. Var du en av dem? - Nej, här är det ingen som förväntar sig att jag ska kasta handskarna. Det är inte mitt jobb, och har väl egentligen aldrig varit. Sedan kan jag erkänna att jag inte har några problem att stå upp för mina lagkompisar. Så någon fight blir det i vinter? - Ja, jag måste testa i alla fall. Det är ju ändå NHL det här. Det är inte som det var förr, med en fight i varje match, men det skulle vara kul någon gång... Vilka är de största skillnaderna mellan spelet här och hemma? - Jag vet inte hur många gånger jag chippade ut pucken i elitserien förra året. Aldrig, tror jag. Det finns så mycket mer yta och alltid någonstans att lägga pucken. Och jag räknade till tre riktiga tacklingar förra säsongen. Här kan man åka på det i en period. Du kör utan visir på hjälmen, är det för att vara coolare? - Nja, det bara blev så. Första dagen här fick jag en hjälm utan visir. Det är mycket skönare att slippa hålla på och torka. Det kanske är dumt, men ett tag till kör jag nog utan. Brukar du skicka gliringar till de andra svenskarna när ni möts? - Jag har inte spelat mot så många svenskar. Jag försökte lägga en kommentar till Nisse Ekman i Pittsburgh. Det var inga vackra ord, men mest menat som ett skämt. Han bara tittade på mig lite konstigt och åkte därifrån. Han verkade inte uppskatta humorn.