Ingen av er som läser detta hade gått till jobbet om ni mått som Mattias Timander. Inte ens om ni sitter stilla på ett kontor hela dagarna.
Mattias Timander spelade hockey, inte med nummer 3 på ryggen, utan ett bullseye. Linköping visste att han var axelskadad och Timander visste att om han skulle få en enda rejäl smäll – då skulle han knäckas av smärtan och omöjligt kunna spela vidare.

"Det gör ont som fan"

Efteråt firade han med burköl, men grimaserade illa:
– Det gör ont bara att andas. Varenda andetag känns. Axeln har fått en smäll, nyckelbenet är ur led tror jag, det gör ont som fan, och flera revbensfästen är inte som de ska heller.
Smällen fick han i femte finalen hemma och snacket om magsjuka var förstås enbart skitprat. Inför sista finalmatchen fick Timander sex-sju smärtstillande sprutor och sedan ytterligare fyra-fem sprutor mellan andra och tredje perioden.
Hur känns det nu? frågade jag långt efter matchen.
– Nu börjar bedövningen släppa, det gör ont som fan. Bäst att dricka lite mer bärsa.
Trots sin smärta spelade han alltså en SM-final som var så stenhård att till och med de värsta NHL-busarna hade blivit imponerade.
Inte många skulle fixa det – men Timander är ”Made in Modo”.

Svartvadet har aldrig varit bättre

Det är den här inställningen som gör att Modo är Sveriges bästa hockeylag.
Sundström och Svartvadet är likadana. Vem kan glömma Svartvadets kaxiga löfte i kvarten, när han lovade bortaseger i ”måste-vinna-matchen” i Timrå och sedan gjorde segermålet i sudden death i den sjunde matchen?
Per Svartvadet har aldrig varit bättre.
Niklas Sundström har spelat tio år i NHL och varit kedjepolare med Gretzky. Efter den här finalen sa han:
– Detta är det bästa jag varit med om som hockeyspelare. Det slår allt.
Inte många skulle säga så, heller.
Fast är man ”Made in Modo” är man en egen sort. Då har man en attityd som bara finns hos vinnarlag.
SM-bucklan har äntligen kommit dit den hör hemma.
Dit den borde kommit för länge sen.

Ändrade laguppställnigen

Harald Lückner har sett det mesta i sitt hockeyliv, men ingen matchvärmning som den innan avresan till Linköping:
– De körde något fruktansvärt. Det var helt otroligt. Och ”Salle” (Andreas Salomonsson) var så laddad att jag då bestämde mig för att ändra laguppställningen och låta honom spela mer än jag hade tänkt.
Lückner är ”Made in Färjestad”, så den tjuriga vinnarskallen hade han med sig – han har sedan varit den perfekta coachen för det här laget.
Han har vågat ställa krav, fått alla spelare att nå sitt max.
Sportchefen Erik Holmberg ska också ha beröm. Han har övervägt flera riktigt bra spelare som velat komma till Modo, men tackat nej när han känt att de inte skulle fixa stilen i klubben och förklarat det så här:
– Det krävs något speciellt för att vara här. Det krävs en särskild karaktär.
Som Andreas Salomonsson. Som också haft vansinnigt ont, inte kunnat lyfta ena armen ordentligt och inte kunnat skjuta.
Ändå spelade han.
Sånt händer bara i Modo.
I Sveriges bästa hockeylag.