Han vill inte säga det själv, men alla andra anser att det är Jacob Markström som är småkronornas viktigaste pjäs i jakten på det första JVM-guldet sedan 1981.
- Ansvar har jag. Men jag har inte större ansvar än någon annan. Jag är en i laget och måste spela bra. Men de andra måste hjälpa mig, för att mitt spel ska gå bra också, säger han bestämt.
Tur då att han har fyra av turneringens allra vassaste backar framför sig i David Rundblad, Tim Erixon, Adam Larsson och Oliver Ekman-Larsson.
- De har speciella spelstilar. Vi har Rundblad som ibland kan åka iväg på rundturer och lura upp ett helt försvar. Tim Erixon har gjort ett solomål mot Frölunda om jag inte minns fel. De har många olika egenskaper, är duktiga passare, har bra spelförståelse och är viktiga kuggar i vårt lag.

Rutinen en fördel

Åtta av spelarna var med och tog silver i januari i förra JVM-finalen.
Det ger Sverige en fördel, menar Markström:
- Om man ser att någon blir orolig eller funderar så vet man själv hur det var. Då är det bara åka dit och säga att strunta i det, gör det du kan, åk ut och ha roligt, spela din bästa hockey.
Exakt vad som krävs för att ta det där guldet är svårt att säga, tycker Brynäsmålvakten.
- Men det gäller att alla spelar sin bästa hockey. Att det verkligen klickar mellan femmorna, att alla accepterar sina roller. Och att jag tar puckarna. Det är min roll i laget.
 Är det här laget bättre än det som tog silver förra gången?
- Det får turneringen visa men jag hoppas att vi är bättre så att vi vinner guld.