Tre Kronors guldskytt från VM 1998, Johan Tornberg, kommer att synas som expert i Viasat Hockey och SPORT-Expressen när allsvenskan drar i gång i september.

Han är en flitig löpare som gärna utmanar sig själv. Och den 14 juli klockan nio på morgonen gav han sig ut med kompisen Hans Pettersson från Pajala på ett drygt tio mil långt ultramaraton längs Kungsleden.

"Låg som plockepinn"

Tornberg var väl förberedd för strapatsen efter att ha sprungit i de schweiziska bergen.

Men utrustad med en 5-kilosryggsäck fylld med proviant och klädd i löparutrustning var han inte garderad mot det kraftiga oväder som mötte dem.

Det blev spöregn, fem graders värme och en isande nordanvind i Kebnekaisemassivet.

– Allt regnande tinade snön vilket ledde till extremt högt vattenflöde i alla jokkar. En klass 1-varning utfärdades så alla vandrare beordrades att hålla sig inne. Broar hade sköljts bort och vandringsleder låg som plockepinn, säger Tornberg.

Drabbad av hypotermi

Han och vännen hann förbi det stopp som drogs längs Kungsleden och fick sju av 13 deltagare i årets ultramaraton att avbryta tävlingen.

Tornberg kämpade sig i genom extrema förhållanden under tolv timmar.

– Jokkarna var översvämmade så vi fick hålla i varandra för att ta oss över. De var från fem till tjugo meter breda och vi hade vatten nästan upp till midjan.

– Det var starka strömmar och fyragradigt vatten. Det var direkt farligt att ta sig över. Men vi höll i varandra.

Utan några livsnödvändiga pauser i värmestugor hade äventyret kunnat sluta väldigt illa. Det kalla vattnet bedövade fötter och lår. Hans Pettersson drabbades av hypotermi på grund av nedkylningen och fick väldig frossa.

– Ingen av oss pratade om att vända eller stanna. Det var nästan lite läskigt att vi hade den inställningen, men så var det. Vi hade en bil stående i Abisko och var tvungna att ta oss dit. Ungefär så.

Kamp för överlevnad

Ibland kunde de springa, ibland bara gå på hala blöta stenar. Händer och fötter svullnade.

– Fötterna var ganska trasiga i en månad och jag har inte kunnat röra på mig. Det blir sviter för kroppen.

Nu, en dryg månad efter det 22 timmar och elva minuter långa loppet, har Johan Tornberg återhämtat sig bra och börjat springa lite lätt.

– Skulle jag ställas inför det igen så skulle jag nog tänka mig för två gånger, säger han.

– Det är svårt att återskapa berättelsen efteråt för jag har bara vaga minnen och bilder i huvudet. Jag hade mer en kamp i huvudet om att ta mig framåt. Det var ingen jätteglädje utan bestämdhet.

– Utmaning hade det varit även om det inte varit dåligt väder. Nu blev det nästan en kamp för överlevnad.