Matsalen i Lokomotivs klubblokal i Jaroslavl var full med spelare, tränare och övriga ur lagledningen - hungriga och laddade inför att åka i väg till matchen i Minsk.
Onsdagen hade börjat med träning tidigt på morgonen i träningsanläggningen i Jaroslavl, sedan samla ihop sig och åka till klubblokalen för lunch.
Den här dagen var de snabba med att packa sina saker för att direkt kunna åka till den lilla flyg­platsen två mil från centrum.
Det serverades olika rätter i bespisningen och Stefan Liv satt ensam vid ett av lunchborden. Han brukade hålla sig för sig själv, men han fick snart sällskap av målvaktstränaren Jorma Valtonen.
- Jag satt ihop med tränarna men jag såg att han satt själv, så jag gick bort dit och pratade med honom, säger Valtonen.
De pratade som så många andra gånger om hur det gått på träningen och när Stefan fick veta att Jorma inte skulle följa med till Minsk ville han ta en kontakt under kvällen.
- Han sa att vi skulle höras igen efter matchen, säger Valtonen.

Gick åt olika håll

Jorma Valtonen gick mot bilen för att köra hem och ­Stefan Liv anslöt sig till de andra ­spelarna och började packa in sig i bussen.
Stefan Liv kunde inte mycket ryska och det var inte alltid lätt att kommunicera med de andra i laget.
Men efter att han anlänt till den ryska klubben i somras ­hittade han snabbt vänskapen hos målvaktstränaren Jorma Valtonen.
De förstod varandra - och eftersom de tillbringade mycket tid på isen tillsammans blev vänskapen också djupare.
De träffades första gången under Karjala-turneringen i Finland förra året och har haft kontakt sedan dess. Och när det var klart att båda skulle till samma klubb i somras fick Jorma ett sms av sin blivande svenske adept.

"Vi hade en bra relation"

De kom överens om att ses i Sverige. Jorma åkte dit och de tränade i två dagar utanför ­Jönköping.
- Vi hade en bra relation. Du vet, vi var de enda två skandinaverna här, säger Valtonen.
De kom till den nya klubben med några veckors mellanrum i somras. Allt var välarrangerat av klubben, de fick bra bostäder med centralt läge och allt var fixat, till och med bredbandsuppkoppling. Och Jorma säger att de trivdes med det nya livet.
- Han tyckte Jaroslavl var en jättebra stad, speciellt under sommaren. Klubbens organisation är en av de bästa i Ryssland och han sa att han tyckte att allt var bra. Jag vet inte hur länge han hade planerat att stanna, det har väl med kontrakt att göra, men han ville ju ta hit sin familj. Det är vad de flesta spelare gör efter att de installerat sig.
Saknade han Sverige och sin familj?
- Han var i kontakt med ­Sverige mycket och efter att vi varit i Riga fick han möjlighet att åka över en kort period. Han pratade mycket om sin familj och han berättade om sin son, som precis fyllt fem, och att de pratade med varandra.
Timmarna­ efter att lunchen var avslutad i klubblokalen i onsdags fick han ett samtal från en finsk spelare han känner sedan tidigare.

Fick beskedet om olyckan

Spelaren frågade:
- Har du hört att ett plan har kraschat utanför Jaroslavl...?
Det hade han inte, men några minuter senare berättade en av hans vänner i Moskva om vad som hade hänt. Att planet som skulle ta truppen till Vitryssland hade kraschat.
- Ja, vad gör man då. Jag blev helt tom i huvudet. Jag började tänka på Stefan direkt... Och det gjorde jag för att vi hade en väldigt bra relation till varandra. När jag insåg vad som hänt kändes det riktigt jobbigt, säger Valtonen.
SPORT-Expressen träffar den finske målvaktstränaren på ett hotell i Jaroslavl.
Utanför hotellfoajen är det mörkt - och det börjar bli kallt.
Inte alls som när de kom till Jaroslavl i somras. Vintern är på väg och den kan bli lång. För hur går man vidare nu, efter det som har hänt, undrar Jorma Valtonen.
- Jag vet faktiskt inte, säger han.
Han pratar lite kort om att det är dags för träning i dag på morgonen igen, med de yngre killarna i klubben.
- Det kan vara ett sätt att försöka bearbeta det som har hänt - att fortsätta med verksamheten, konstaterar han.
Vad ska du göra nu?
- Jag ska gå bort till en kyrka här i närheten och tända ett ljus. För Stefan och de andra.