Det som hänt är tragiskt för Robin Rahm.
För Färjestad.
Och för svensk ishockey.
Men det onda borde också föra något gott med sig.
För nu måste alla ta fusket inom hockeyn på allvar.
Många inom hockeyn har alldeles för länge levt i villfarelsen att man inte har problem med aktiva som vill förbättra sig med otillåtna medel. Få hockeyspelare har fastnat i dopingkontroller genom åren och sporten har nästan klarat sig helt från den här typen av skandaler.
Tills nu.
Storsatsande Färjestad har fått värsta tänkbara start på säsongen och de enda som jublar är de elakaste av Frölunda-supportrar som nu kan ge igen för alla ramsor om "fuskare" som dånat när Frölunda mött Färjestad sedan SM-finalen 2006, då det var merän virrigt i speakerbåset iFrölundaborg.
Robin Rahm är en fuskare.
På riktigt.
Det är klart att jag - som älskar den här sporten - blir ledsen, besviken och förbannad.
Däremot blir jag inte alls förvånad.
Robin Rahm är naturligtvis inte den ende svenske hockeyspelare som tagit otillåtna medel.
Det är det väl ingen som inbillar sig?
Rahm har visat häpnadsväckande brist på omdöme - men vi lever i en kall och hård värld där många människor är beredda att göra vad som helst för framgång och uppmärksamhet.
Och Rahm ska faktiskt ha lite respekt mitt upp i allt elände. Till skillnad från de flesta andra fuskare inom idrotten är han i alla fall ärlig. Han kommer inte med några löjliga bortförklaringar om att "någon måste ha stoppat något imin drink" eller "doktorn lurade mig" eller "min tränare lurade mig" eller "det stodfel på innehållsförteckningen på pillerburken".
Rahms erkännande visar att nu är det allvar:
Alla måste inse attäven hockeyn har problem med doping.
Alla inom sporten måste bekämpa fusket.
Det måste införas fler kontroller.
Svensk hockey måste helt enkelt göra allt annat än kopiera NHL. Världens bästa hockeyliga är troligen världens sämsta hockeyliga på att kontrollera vadspelarna stoppar i sig.
Dopingkontrollerna är i stort sett obefintliga i NHL och långt fler "hjälpmedel" är tillåtna där jämfört med den internationella hockeyn.
Jag har själv mött konsekvenserna av den slappa inställningen.
Han hette John Kordic.
På "toppen av sin karriär" var han den mest fruktade fajtern i NHL.
Jag var själv en rookie som journalist när jag frågade Kordic:
- Okej, du är proffs, du har blivit Stanley Cup-mästare - men vad tycker dina föräldrar om att ditt jobb är att slåss?
- De hatar det, viskade han.
Sen stod vi båda tysta en stund innan han fortsatte:
- När jag ringer hem vägrar de att prata om det. De vill inte höra någonting om vad jag gör som yrke. De vill inte snacka hockey överhuvudtaget. Jag tror att min pappa skäms över mig.
Jag glömmer aldrig det mötet. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på det.
John Kordic var ung och dum (...men vem har aldrig varit det?)
Han var naiv. Hungrig efter framgång. Och när hans NHL-ledare stoppade huvudet i sanden och bara jublade över hans slagsmål - då blev Kordics liv ett helvete. Han såg dopingen som enda vägen för att hålla sig kvar iNHL.
Tre år efter vårt möte stannade John Kordics hjärta. På ett motellrum i Quebec. Efter ett slagsmål med tio poliser. Kordic hade alkohol, kokain och anabola steroider i kroppen när han dog.
Doping är livsfarligt.
Doping är fusk.
Doping i alla former ska alltid motarbetas.
Nu hoppas jag att Robin Rahms öde ska få andra svenska hockeyspelare att gefan i att försöka tagenvägar till framgång.
Om så bara en enda spelare - som tidigare varit frestad - nu låter bli att dopa sig, så innebär det en liten seger.
För sporten ishockey.
