Finalserien om Le Mats pokal har nu gått in i ett nytt skede.
Ett skede där de mentala faktorerna blir alltmer avgörande.
SM-finalen fortsätter att fängsla alla inblandade. SM-finalen fortsätter att vara av hög klass. SM-finalen har ett mycket stort underhållningsvärde.
Låt oss först analysera de taktiska momenten i den femte finalen. HV ändrade taktik. De forecheckade mycket hårdare än tidigare. De försökte komma högt upp och nära Djurgårdsspelarna. Förmodligen för att Djurgården inte skulle komma in i matchen. HV ville ta initiativet från början.
Jag kan förstå den strategin. Och när skottstatistikens siffror efter första perioden visar 16-4 till hemmalaget är det lätt att dra slutsatsen att det var orättvist. Särskilt när Djurgården ledde med 1-0.
Men HV:s taktik var vansklig om än tänkbar. HV-spelet blev ostrukturerat i positionsspelet i det höga försvarsspelet och spelarna åkte som lösa autonoma projektiler i banan. Det blev fart men ingen samordning.
Likadant blev anfallsspelet. Enstaka attacker, men bara enstaka farliga skott.
Det är förståeligt att HV-spelet såg ut så av den anledningen att när de ändrade taktik så extremt från ett lågt till ett högt försvarsspel så krävs det en omställningstid. HV:s iver ökade också när Djurgården tidigt i matchen fick 1-0.
Det mentala spelet och stressen var i gång. Och i fortsättningen fick vi se just det tillståndet bölja mellan lagen och de individuella spelarna. Och domarna.
Förvirringen accentuerades i HV i början av andra perioden när Djurgården efter dryga två minuter gick fram till 3-0. Då händer två saker i hjärnorna hos de båda lagen. Djurgårdsspelarna vet inte hur de ska agera. Spela för ett fjärde mål eller bevaka ledningen.
Jag är säker på att tankarna gick åt olika håll i olika spelarhuvuden då. I HV börjar teatermannen och showboatartisten Teemu Laine stjäla showen. Solokörningar och ett i övrigt kroppsligt utagerande som tände det egna laget och hemmapubliken. Det okonventionella förkroppsligat. Och vad kan lösa nervknutar bättre än någon som gör det man inte normalt gör.
Och när 3-1 kommer vänder hela matchen.
Djurgårdarna ser trötta ut. Tre fyra djurgårdare, Nichlas Falk, Timmy Pettersson och Oscar Eklund bland andra, ramlar oprovocerat. Gustaf Wesslau hamnar längre in i eget mål. Hans reflexer blir trögare. Och vem tror ni senare gör 3-3-målet på den kontring som uppstår?
Jo, den mentala matchens Mister X, Teemu Laine. Där kan vi snacka om ett momentum.
I SM-finalens "do och die läge" som vi nu närmar oss, blandas insatserna från individ till individ. HV:s större antal rutinerade spelare blir lite tungan på vågen i slutskedet av matchen. Hela HV:s förstafemma med en av planens bästa spelare David Petrasek, leder hemmalaget till segern.
Djurgårdens ungdomar varierar spelet mer. Patrick Cehlin gör en klubba/skridskodragning i mittzonen så HV får en spelvändning.
Det är ingen riktig tanke i det något mindre rutinerade Djurgårdslaget.
Även domarna kände av den tröttande pressen. Rutinerade Thomas Andersson klarade av den bra. Men Patrik Sjöberg pratade alldeles för mycket med spelarna vilket utnyttjades av framför allt de rutinerade äldre hemmaspelarna. Låt nu de mest erfarna domarna döma de avgörande matcherna.
När ödets timma ringer fick vi efter gårdagens match ytterligare ett bevis för att det mentala spelet mellan klubbarna eskalerar. Djurgårdens IF tog då ett beslut som är ett slag under bältet på HV 71.
HV-klacken tilldelas plötsligt inga biljetter till final 6.
Jag ser det bara som en hämndaktion mot HV:s motsvarande åtgärder i final 5. Det är ett riktigt bottennapp av Dif i goodwill som inte har bärighet i verkligheten. Ett synnerligen osmart beslut av Djurgårdsledningen.
Nu blir ju det den stora snackisen med risk för ett energitapp för det egna laget.
Ändra er omedelbart!
DISKUTERA!
