Det är kvällen innan jag ska träffa Luleå Hockeys sportchef Lars "Osten" Bergström för en intervju.
Hemma i soffan kopplar jag upp mig och tittar på det reportage som Albert Svanberg gjorde hösten 1996 för SVT. Tillsammans med en fotograf följde Svanberg Luleå under en dryg veckas tid - resultatet blev 18 minuter klassisk tv.
Efteråt är det två saker som slår mig:
1) Det görs verkligen inte reportage av den här klassen längre.
2) Det finns verkligen inte tränare som "Osten" Bergström längre.
Tränare som med en brinnande blick tittar ut över sina spelare just innan de ska ut på isen för hemmamatch mot Södertälje och väser, verkligen väser:
- De ska inte längta hit nästa gång. Det är vi som styr deras tankar. Kom igen, nu kör vi för fan.
Eller inför en bortamatch i Malmö:
- Alla där hemma vill att vi ska stå upp mot Percys pojkar. De är kaxiga här nere - men då ska man ha sig på truten.
Bergström ser ut som en demonisk predikant. Spelarna ser livrädda ut.
Hur det gick? Luleå vann båda matcherna.
- Jag var mer besatt då, säger Lars "Osten" Bergström när vi träffas dagen efter på ett hotell ute vid Arlanda.
För Bergströms omgivning hoppas jag verkligen att han talar sanning.
Under alla år när "Osten" var huvudtränare för Luleå Hockey under 90-talet jobbade jag som krönikör och sportchef på Norrbottens största tidning NSD.
Det var en tid som inte liknade någon annan. Jag undrar fortfarande hur många timmar, dagar, veckor av dessa år som jag tillbringade i samtal med denne man.

Bergström nöjde sig inte med att bara leda sitt hockeylag ut i strid mot resten av världen. Han ville ha med alla i frontlinjen. Som tidningarna.
Jag vet inte hur många gånger jag blev kallad till krismöte och nedpekad på en plaststol i det lilla tränarrummet i Delfinen. Mitt emot satt "Osten". Någonstans bakom mig vandrade hotfullt andretränaren Tomas Bäckström.
- Pettersson, varför är inte du lika positiv till ortens lag som tidningskrönikörer i exempelvis Gävle, Övik och Karlstad? Va? Varför, Pettersson?
Jag brukade svara något på temat att jag skriver i NSD, inte i Luleås klubbtidning. Och så vidare.
Jag vet egentligen inte om "Osten" lyssnade. Det bet i alla fall inte.
Nån månad senare satt jag alltid där på plaststolen igen.

En annan gång ville Bergström att jag skulle skriva en förhandsartikel till en hemmamatch mot Färjestad.
Med hjälp av en teckning skulle jag visa hur Färjestad regelvidrigt stängde motståndarspelare vid deras power play.
- Du vet, domarna läser alltid lokaltidningarna när de kommer hit, förklarade "Osten".
Och så höll det på.
År efter år. Samtal efter samtal. Aldrig en intervju utan minst en telefonpåringning ett par timmar senare.
Jag har vare sig förr eller senare stött på en så krävande, kontrollsökande, ibland smått manipulerande idrottsledare, som Lars "Osten" Bergström.
Eller för den skull fascinerande.
- Jag försökte helt enkelt få alla krafter med oss. I varenda detalj som var möjlig. Jag hade ju ett sånt driv och engagemang, säger Bergström nu när jag tar upp vår gemensamma historia.
Du var sjukt jobbig.
- Jo. Men jag tyckte väl helt enkelt att ni som skrev hockey skulle vara våra pressekreterare.
Är det nåt du ångrar från den tiden?
- I dag är jag väl medveten om att jag gjorde många fel och övertramp. Gjorde att folk tog illa vid sig. Jag ville ju peta i allt.
Hur långt gick egentligen ditt detaljstyrande?
- Ja du, långt. Till vissa speciellt viktiga matcher lade jag mig till och med i vem som skulle sjunga nationalsången.
Varför det?
- Det kunde hjälpa att få rätt känsla direkt i hallen. Så till de matcherna ville jag ha nån profil som sjöng med urpräglad norrbottnisk dialekt.
I efterhand låter detta ständiga "vi mot dom-tänket" lätt banalt. Men herregud, vad det fungerade för Luleå.
SM-guld 1996. SM-silver 1997.

Under de tio år (1998-2008) som Bergström var borta från sin moderförening var inte Luleå i närheten av såna resultat.
Under dessa år pågick också en bitter maktkamp inom föreningen där en falang tydligt motarbetade att "Osten" skulle komma tillbaka.
Men 2008 fick de ge sig. Bergström kom tillbaka i rollen som sportchef och började bygga upp ett nytt Luleå Hockey.
Resultatet ser vi i höst. Luleå leder serien efter elva omgångar och har slagit knock på Hockey-Sverige.
Njuter du?
- Äh, jag är en sån person som mer irriterar mig över att vi förlorade mot Färjestad senast, än gläds åt alla segrar vi tagit.
Sportchef Bergström modell 2010 är en helt annan person än tränare Bergström modell 1996.
Betydligt lugnare. Och väldigt, väldigt, mycket mer diplomatisk i sina uttalanden.
- Jag har väl till slut insett att ibland är det bättre att vara tyst, sätta sig på händerna och invänta i stället för att agera, säger han själv.
Men han strör fortfarande omkring sig en del typiskt "Osten"-citat.
Som:
"Vi viker hellre ut oss än viker ned oss."
"Norrbotten är Sveriges Kanada".
"Uppe hos oss är ishockey vinterns midnattssol".
- Det brukar ibland dyka upp såna där rader i huvudet när jag är ute och joggar. Och jag gillar att prata i bilder, säger Bergström.

Därför är väl också slutet på intervjun rätt typisk. Jag frågar vem som är viktigast, tränaren eller sportchefen, om Luleå mot förmodan tar guld i vår.
"Osten" slingrar sig elegant ur frågeställningen med ett omständligt svar på tre minuter om vikten av att vara ett team i såväl med som motgång.
Och så kommer det där bildspråket igen.
- Det är bra att påminna sig om att den där midnattssolen inte alltid går upp.

Det har gått några timmar sedan vi skildes åt. Texten är färdig. Datorn nedpackad. Dags att gå hem.
Men jag kan inte låta bli att filosofera över dagen.
Jag hade aldrig egentligen något emot den intensive tränare Bergström under alla år, men inser att jag trivs betydligt bättre i den lugne sportchef Bergströms sällskap.
Det har varit en bra dag på jobbet.
Precis då ringer det.
Och i min telefons display står det "Osten".