Det finns en del fundamentalister i sportens värld som hellre ser ett omspel i fotboll eller en hockeymatch som pågår i åtta perioder än ett dramatiskt avgörande på straffar.
Helt obegripligt, om ni frågar mig.
Sport är underhållning.
Och sällan bjuds vi på nervösare och häftigare underhållning än då en hel match ska avgöras på straffar.
Efter en väldigt sömnig eftermiddag i Linköping, efter 65 minuters ganska medioker hockey (till spelarnas försvar ska sägas att isen i Cloetta Center var bedrövlig) - så kom vi till matchens absoluta höjdpunkt.
Straffar.
Publiken hoppade upp ur stolarna och skrek och hojtade. Spelarna tände till ännu mer. Och hojtade lika mycket de också.
Själv satt jag på läktaren och bara njöt.
Jag vill bli underhållen, jag vill ha kul, jag vill se när de bästa spelarna verkligen ska prestera med maximalt tryck på sig själva.
För det är ju vad straffar handlar om.
Lägg ner det larviga snacket om att straffar är lotteri och tillfälligheter.
Det är att undervärdera och underskatta dessa idrottsmän.

Straffar är allt annat än lotteri och tillfälligheter - det är i stället det yttersta beviset för vilka som är bäst när det gäller.
Tre Kronor i Lillehammer 1994.
Sverige mot Rumänien i fotbolls-VM samma år.
Uruguay mot Ghana i sommarens mest underhållande match i fotbolls-VM.
Det går att göra listan hur lång som helst.
Det har sagts att promenaden mellan omklädningsrummet till en boxningsring är den ensammaste och längsta promenaden i sportvärlden. Ligger nog mycket i det.
Men att gå från mittpunkten på en fotbollsplan (som då är VÄLDIGT stor), eller att ta de ensamma skären från båset fram mot pucken och en het målvakt - nej, det är inte att leka med det heller.
Straffläggningar ger oss också oväntade hjältar.
Och vad vore sportens värld utan oväntade hjältar?
Nästan alltid är det ju också just det oväntade som skiljer mellan vinnare och förlorare.

Även om superstjärnorna Per-Åge Skröder och Magnus Johansson gjorde tjusiga mål i straffläggningen i den här matchen var det "gnuggaren" Johan Andersson som avgjorde.
Och då ska ni veta att det var länge sen han la en straff i en match.
- Ja, det var när jag var junior och spelade i Troja. Vi mötte Mörrum och min klubba gick av när jag sköt, berättade Johan för mig efter matchen.
- Vad säger du? Gick klubban av, sa jag.
- Ja. Och det var på bortaplan. Så jag blev ganska utskrattad. Och det här minnet kom upp i huvudet precis innan jag skulle lägga den här straffen.
- Wow, sa jag.
Plötsligt ännu mer imponerad av matchhjälten.
Så återigen:
Till alla er som tror straffar är tur och lotteri.
Tänk er själva in i Johan Anderssons situation: Ni har inte lagt en straff i en match på åtta år, senast ni gjorde det så gick klubban av och ni blev utskrattade av en hel arena och nu står ni där igen inför över 6 000 åskådare.
Alla tittar på bara dig.
Skulle det vara lätt?
Skulle det ha något med tur att göra?
Är inte detta ett läge som verkligen visar vilka som är proffs och vilka som bara får sitta och titta på?
Är inte detta ett läge som visar vem som är bäst när det gäller?
Är inte detta sport på högsta nivå?
Jag tycker det.
Tack, Hockeyligan, för att ni återinfört straffar.
Nu är elitserien ännu mer underhållande.
Och den stora hjälten måste givetvis få sista ordet:
- Jag är grym på straffar. Jag har bara inte fått chansen på länge, sa Johan Andersson.