Marken gungar under Linköpings HC och tränaren Hans Särkijärvi.
Linköping har i flera år satsat hårt för att ta hem SM-guldet till Linköping.
I stället börjar Kvalseriespöket visa sitt fula tryne i Cloetta center.
Vad är det som sker?
Som vanligt måste vi sätta händelser i ett sammanhang. Det sammanhanget kan ha sin lösning i ett tränarbyte. Men inte alltid.
Linköping HC har de senaste tio åren haft lite av samma problematik som Frölunda av och till har. Lite för stora tankar om sig själva.
Elitidrott innebär konsekvent träning. Att konsekvent respektera sina motståndare.
Att ha en jordnära attityd till grunderna som ska utföras.
Att inse vilken roll man har som spelare och ledare i laget och föreningen.
Kort sagt att inte bli för styva i korken.
Särskilt som det inte finns någon särdeles ishockeytradition i akademikerstaden.
Just av dessa anledningar tycker jag att det var ett strategiskt riktigt val att välja Hans Särkijärvi som tränare i LHC. Förhoppningarna tror jag var att han skulle kräva av alla spelare att var noga med grunderna i spelet. Före trädesvis med defensiven. Att lugna ner alltför kaxiga spelare.
Hans Särkijärvi är en traditionell tränare. Med ordning och reda och med fötterna på jorden. Men laget, trots en hel drös med skickliga spelare, går inte i takt med Särkijärvis filosofi.
Offensiv klubb
Linköping har en offensiv attityd i svensk ishockey. Det symboliseras främst av klubbdirektören Mike Helber. Med sin transatlantiska inställning i både ishockeytekniska som organisatoriska frågor, att LHC ska vara en ledande klubb i ishockey-Europa, så signalerar han vad klubben förväntar sig av sina anställda. Vilket inbegriper spelarna i A-laget också. Affärerna med KHL där Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl, artistkontrakten med Jan Hlavac och Jaroslav Hlinka och anställningen av NHL-meriterade coachen Slavomir Lener visar denna offensiva och ibland lite för kaxiga attityd.
Linköping HC har genom åren flugit högt. Och delvis distanserat sig från sina supporters. Det är det vi ser supporterreaktioner på nu.
Anställningen av Hans Särkijärvi var mycket av sportchefen Johan Hemlins verk. Hemlin och Särkijärvi arbetade tillsammans framgångsrikt i Södertälje senast 2001-2002.
Min uppfattning är att Johan Hemlin insåg just det resonemanget jag här har fört. Och ville ha Särkijärvis egenskaper som tränare.
Det som förvånar mig nu i Linköpings situation är att det är Mike Helber som pratar ishockey också. Medan Johan Hemlin, sportchefen, är relativt tyst.
Bli lite mjukare
Hans Särkijärvi må vara alltför tjurskallig på sina principer.
Och han kanske måste bli lite mjukare i kanterna för att ge handlingsfrihet till sina offensiva spelare.
Men i grunden tror jag Johan Hemlin och Hans Särkijärvi ska sköta ansvaret för ishockey.
Däremot ska Mike Helber sänka rösten och träda tillbaka ett steg och sköta sitt ämbete.
Då tror jag också att Linköpings Hockey reder ut den här situationen.
