Stenhårde krönikören Larry Brooks i New York Post har skrivit att "King Henrik och Gaborik är läppstiftet på en gris i detta New York Rangers".
Och inte bara Brooks sågar resten av spelarna i det här laget.
När jag ser en träning med New York Rangers får coachen John Tortorella - som får de tuffaste av svenska coacher att framstå som söndagsskolebarn - ett fullständigt frispel.
- WHAT THE FUCK IS WRONG WITH YOU!!!
Tortorella tvingar spelarna att åka fram och tillbaka över isen flera gånger.
En anställd på Rangers kontor som är på samma träning med några vänner, ler stelt och vet inte riktigt vad han ska säga. Eller vart han ska ta vägen.
Tortorella är inte nöjd med tempot, inte nöjd med passningarna, inte nöjd med någonting.
- Ska det vara så jävla svårt. Ni suger. Det är pinsamt.
Han krossar en klubba över en målbur.
Det blir några nya straffrundor skridskoåkning från målbur till målbur.
- Gör det här rätt nu. Ska det vara så jävla svårt.
Spelarna får göra om samma övning igen.
Kontorsnissen bredvid mig ser ut att andas ut.
För tidigt, tänker jag.
Och mycket riktigt.
Ett felpass senare - då brakar helvetet loss igen.
- Vad håller ni på med? Förstår ni ingenting?
Tortorella är helt galen.

Sen avbryter han träningen rakt av. Ingen får stanna kvar på isen, som några spelare alltid gör. Alla måste in i omklädningsrummet för ännu en utskällning.
Kontorsnissen stammar nervöst om att han ska fixa autografer och försöker le. Det ser mest ut som en grimas.
När medierna får komma in i omklädningsrummet, går jag direkt fram till Henke.
- Det var drag på den här träningen.
Henke ler.
- Spelarna blev ju livrädda för att göra misstag, säger jag.
- Eller för trötta att orka passa rätt...men vi måste vara bättre. Och varje match är viktig för oss nu. Vi får inte förlora mer.
Kvällen före sitter jag i Madison Square Garden och njuter av en svenskduell mellan Henrik Lundqvist och Nicklas Bäckström, men det blir inte alls det slut jag hoppas på.
När Washington gör 3-2 med knappt fem minuter kvar att spela, då säger jag för mig själv:
- Fan också.
Inte för att jag hejar på New York Rangers, utan för att jag ska prata med Henrik Lundqvist efter matchen.

Jag var länge övertygad om att tjurigare förlorare och hopplösare intervjuobjekt efter en förlustmatch än Peter Forsberg - det skulle jag aldrig behöva hantera.
Sen lärde jag känna Henrik Lundqvist.
Hur trevlig som helst i normala fall. Inte rolig alls efter förluster.
Jag tycker till och med synd om en reporter i Rangers omklädningsrum efter matchen. Han står två meter från Henke, som först sitter länge och bara stirrar i golvet, innan han börjar riva bort tejpremsor och skydd och kastar allt i golvet.
Reportern vill gå fram och har en deadline att fajtas med också.
Men han vågar inte.
Han vågar verkligen inte.
Den stackaren trampar fram och tillbaka, tvekar, suckar tyst och jag tänker för mig själv, "fel fråga i det här läget och Lundqvist exploderar".
Till slut nickar Henke. Den nervöse reportern kliver fram och en minut senare är Henke omringad av 18 journalister.
Han skyller förlusten på sig själv.

- Segermålet i sista perioden. Det är då jag ska göra den stora räddningen. Det är då jag ska vinna poäng åt oss. Jag gjorde inte det.
I verkligheten förlorade Rangers för att laget var för dåligt offensivt och det går inte ens att räkna hur många gånger Henke vunnit matcher åt sitt lag.
Det är en sån här tjurskalle till målvakt man vill ha i ett OS.
Henrik har en gång sagt till mig att han har starkare känslor vid förluster än vinster, att han hatar att förlora mer än han älskar att vinna.
Visst, Kanada och Ryssland är favoriter i OS.
Men med Henke i form kan Sverige vinna guld lika väl som Tjeckien vann i Nagano tack vare Dominik Hasek.
Bäckström är glad efter matchen. Även om han hade ännu roligare för en tid sedan då han gjorde två mål på Henke, ett från halva plan.
- Henke messade mig dagen därpå och skrev typ "Varsågod för den bjudningen", har Nicklas berättat för mig.
När jag får Henke för mig själv säger jag inte så mycket mer än "vi ses i morn före träningen, va? Som vi bestämt?"
- Ja, men jag har inte så mycket tid. Det får gå fort, fräser Lundqvist, och jag lämnar honom ifred.

Han är lugnare när vi sitter på ett fik i närheten av Henriks och sambon Therese Anderssons mäktiga våning mitt på Manhattan.
Nu går det att snacka med honom. Och han ger mig all tid jag vill ha.
- Du kom hit vid lite dålig tidpunkt. Jag är alltid grymt besviken efter förluster. Och jag borde ha räddat det sista målet mot Washington.
- Kom igen. Du kan inte lasta dig själv för den förlusten. Ni sköt elva skott på mål de två första perioderna. Ni hade en svit på drygt 20 minuter från första in i andra perioden utan ett enda skott på mål. Ni torskade för att ni var för dåliga framåt, säger jag.
- Vi förlorade. Och de viktiga räddningarna i slutet av matcherna...jag måste göra de viktiga räddningarna. Så är det bara.
Sån här har han varit i hela sitt liv.
Därför har han också ett OS-guld och ett sexårskontrakt med New York Rangers värt över 250 miljoner kronor.
Redan som liten pojke hemma i Åre kunde han bli rasande vid motgångar.
Och det hände att han och tvillingbrorsan Joel hamnade i våldsamma slagsmål med varandra.
Vem vann fajterna?
- Den som var mest förbannad. Vi hade överskottsenergi båda två. Och vi hatade att förlora. Redan på dagis. Det hände ibland att en av oss, den som förlorat i något, blev så förbannad att han sprang och gömde sig i skogen, så när mamma eller pappa kom för att hämta oss fick de leta efter den av oss som var borta. Men Joel har alltid varit min bästa kompis och när vi växte upp gjorde vi alltid samma saker.
Henrik erkänner att han som ung var mån om egna framgångar, att hålla nollan och att själv vara bäst.
Nu är det annorlunda.
Laget kommer först. Hans egna individuella framgångar är oviktiga i det sammanhanget. Och jag vill hävda att just den här tjuriga inställningen är anledningen till att han är en av världens bästa målvakter.
- Jag kan ta insläppta mål om vi vunnit. Om vi förlorar spelar det ingen roll hur bra jag varit. Jag tar aldrig lätt på en förlust. Bara vinster räknas. Seger eller förlust gör en stor skillnad för mitt välbefinnande.

Att han den här säsongen både har hyllats och sågats och haft ett par tunga perioder är inget han funderar så mycket över.
Han tänker bara nästa match. Och att det måste bli seger.
På topp har han som vanligt varit en av ligans absolut bästa målvakter.
Under mer avslappnade träningar har Henke blivit hånad för att han är svensk och särskilt när han nyligen testade sin svenska utrustning: Benskydd, handskar och mask.
- Jodå, jag har fått en del tråkningar från alla möjliga håll. Men jag ger tillbaka också. Och jag kan ju få möta fyra av mina lagkompisar i Vancouver: Chris Drury och Ryan Callahan i USA, Marian Gaborik i Slovakien och Olli Jokinen i Finland. Sen är det Tortorella som coachar USA.
Kan Tortorella skoja med dig också?
- Jodå, han har sagt en del han också. Och det är klart det skulle vara lite speciellt om vi fick möta USA. Förra OS var vi fler spelare från Rangers och tjeckerna Martin Straka och Jaromir Jagr pratade väldigt mycket om OS innan. Efteråt var det ruggigt skönt att komma tillbaka till New York med guldmedaljen om halsen.
Henke backar inte från förväntningarna på svenska laget i OS. Inte alls.
- Det är klart att vi tror på oss själva. Vi har ett bra gäng. Många var med förra gången. Vi vet vad som krävs för att vinna. Men det gäller att ha flyt också.
Henkes lagkompis Aaron Voros berättar för mig att Henke är bra på att ge igen.
- Jodå, vi har fått höra: "Ja, ja boys, jag har ju redan en OS-guldmedalj", några gånger den här säsongen.

Voros hyllar sin svenske lagkompis.
- Det är en enorm lyx för oss att ha Henrik i laget. Och när vi förlorar är det aldrig hans fel. Jag anser att han är världens bäste målvakt. Han är hård mot sig själv efter förluster, jag låter honom vara en liten stund, sen försöker jag bryta isen.
Rutinerade backen Wade Redden håller sig också undan efter förluster.
- Henrik har svårt att släppa förluster. Han är för hård mot sig själv. Han kan inte rädda oss jämt. Han måste ta det lite lugnare efter förluster.
Har du sagt det till honom, frågar jag.
- Nej...jag borde ha gjort det. Jag ska göra det.
Flera veckor senare får jag veta att han alls inte tagit upp det.
Stackars Redden, han har väl inte vågat, tänker jag.

Hur gör man mål på Henke, då? Hur går snacket i motståndarna omklädningsrum inför möten med Rangers?
Jag kollade det med flera andra svenska NHL-spelare och fick samma svar:
"Skjut högt. Över Henkes plockhandske, det blir ibland en lucka där när han går ner på knä."
Vad säger han själv om det?
- Om jag håller med? Nja. Kollar man målen jag släpper in är det lika många låga som höga. Och alla målvakter täcker minst vid plocken, det är enklare att rädda med stöten eller benskydden. Men visst, det här är något jag jobbat med senaste åren. Det handlar om tålamod. Att inte gå ner för tidigt.
Sen är det förstås inte svagheter folk pratar mest om när det gäller Lundqvist.
Utan hur bra han är.
Och så har det också varit nästan alltid.
Henke själv berättar om berömmet som gjorde honom överlycklig.
- Jag var 13 år och spelade en ungdomsturnering i Malmö. Då fick jag höra att Pekka Lindmark sagt: "Den killen kommer bli bra." Det satte sig. Det var något jag tyckte var väldigt speciellt att få höra. Från honom. Från Pekka Lindmark.
Och det är inte länge sen Henke var på en bar i New York och självaste John McEnroe klev fram, presenterade sig artigt och berömde sin målvaktsidol i sitt favoritlag.
- Det är klart att det var lite kul att höra det från McEnroe.

En annan kändis som gillar Henke är trummisen Jay Weinberg, son till legendariske trummisen Max Weinberg i E Street Band, och samme man som fick vikariera för farsan när Bruce Springsteen turnerade senast.
Henke - som inte bara kan spela hockey, utan även gitarr - brukar jamma ihop med den unge Weinberg.
- Vi ses ibland i en replokal på Manhattan. Vi lärde känna varandra när jag såg Bruce i Sverige och fick komma backstage.
Och jodå, även Bossen har träffat Kungen.
- Bruce är väldigt trevlig. Och sportintresserad...men han hejar på New Jersey, säger Henke lite motvilligt, eftersom Devils är Rangers värsta rivaler.
Annars blir det inte så mycket uteliv som man kan tro för Lundqvist.
Hemma med sambon Therese är bäst. Parets våning är enorm, med rum både på 42:a och 43:e våningen och med en hundra kvadratmeter stor takterass, där de ska låta bygga både bubbelpool och bar.
- Det är min frizon. Där kan jag bara stänga dörren och stänga ute hela världen.

"On the road" är han också lite av en ensamvarg.
- Jag bor själv. Har ingen rumskompis. Och jag gillar mest att bara vara på rummet, beställa room service och vara för mig själv.
Få svenskar i NHL - få spelare i NHL överhuvudtaget - har sån press på sig som han.
Bara att vara i målvakt i just New York Rangers, är jobbigt nog.
Sedan matchas han enormt hårt.
Och Rangers har försökt dra ner på hans engagemang utanför isen.
- Det är inte så att de behöver babysitta mig. Rangers organisation tänker förstås på hur vi ska göra för att det ska bli bra. Sen har jag ansvar i min roll att prata med media och delta i välgörenhetstillställningar. Det är en del av den här businessen. Men visst, det blir lätt för mycket ibland.

I OS senast var han bäst när det gällde som mest. Kritiker har hävdat att han i andra sammanhang har varit för trött när det gäller. Alltså slutkörd av det stenhårda matchandet i ett lag som ofta bärs av sin målvakt.
- Jag håller inte med om det. Mot Washington i slutspelet i fjol tycker jag att jag spelade mitt livs bästa hockey i flera av de matcherna. Visst, mitt första år var det en stor skillnad i slutspelet, men då var jag skadad också.
- Klart jag känner att jag kan spela bättre - även om senaste slutspelet var bra. Och jag var bra i den sjunde avgörande matchen, då. Tyvärr vann vi inte den. Men jag får räkna med att så länge vi inte avancerar riktigt långt i slutspelet kommer det snackas så här.
Hans landslagskompisar, som normalt tvingas möta honom i NHL, är glada att ha honom på sin sida.
Trots Bäckströms mål från halva plan.
Henke säger:
- Ja, du. Det målet. Jag vet i fan vad som hände. Det var ett av de konstigaste mål jag släppt in. Vi hade suttit på middag tillsammans kvällen innan och då hade han sagt att han aldrig gjort mål på mig. Sen gjorde han två i samma match. Och skottet från halva plan missbedömde jag totalt. Men jag kunde inte ens bli arg. Tänkte bara: Vad ska jag göra åt det?
- Och vi vann matchen, det var huvudsaken. Så då kunde jag garva åt det där målet efteråt.