Det började för över tio år. Världsmästaren och boxningslegenden Ingemar Johansson började glömma saker.
- Vi kunde sitta och lösa korsord och han kom inte på orden. Och han hittade inte namn på folk som vi pratade om. Han svor för han tyckte att han borde ha kommit ihåg. Det var så det började. Sen blev det bara värre och värre, säger sonen Tomas.
Sedan flera år tillbaka bodde Ingo i en lägenhet på äldreboendet Bedagården i Onsala. Familjen besökte honom regelbundet.
- Hans tillstånd blev mycket sämre de sista två veckorna. Han åkte in på lasarettet för han fick både urinvägsinflammation och någon typ av lunginflammation. Och efter det blev det drastiskt sämre, berättar Tomas.

Sov största delen av tiden

Ingo blev ändå så pass bra att han fick komma tillbaka till sin lägenhet.
Men i lördags förstod personalen på hemmet att hans tillstånd var kritiskt igen:
- När personalen sa god morgon till honom svarade han alltid och sa god morgon tillbaka. Men det slutade han med i lördags, säger Tomas.
Ingo försämrades märkbart efter det och sov den största delen av tiden.
I onsdags var dottern Maria med honom hela dagen.
- Det var en lugn och fin dag. Han tittade på mig men jag vet inte hur mycket han uppfattade. Jag pratade mycket med honom då, om gamla minnen, säger hon.
Familjen visste att Ingo var döende och under hans sista dagar i livet samlades de hos honom.
På fredagen var sonen Tomas där.
- Jag kom dit vid två på dagen. Runt halv tolv på natten blev han väldigt förändrad i andningen, sen gick allting väldigt snabbt. Jag satt därinne med honom och höll honom i handen hela tiden, säger han.
- Han tog bara två, tre djupa andetag - sen fick han somna. Han hade inte ont.
Klockan var 23.42.
- Det var stillsamt och fint, säger Tomas.
De sista åren i Ingos liv präglades till stor del av hans sjukdom och det förlorade minnet.
- Han har inte varit klar de senaste sex åren. Framför allt närminnet försvann totalt, säger Tomas.
I början av sommaren var Ingo fortfarande relativt pigg. Han tackade aldrig nej till en fika - helst med hembakat bröd.
- Han älskade alla typer av fikabröd, allt som var sött, berättar sonen.
Men i höstas kunde Ingo inte längre njuta av sina fikastunder. Sjukdomen hade gått så långt att kroppen inte längre fungerade ordentligt.
- Han tappade sväljfunktionen. Hjärnan kom inte ihåg hur man skulle göra för att svälja, berättar Tomas.

"Fick medicin för att han var orolig"

Att se hur fadern förändrades under sjukdomsåren och har varit svårt. Alldeles i början av sjukdomen led också Ingo.
- Han mådde ganska dåligt från början, då han förstod själv att han inte kom ihåg saker. Han visste till exempel inte varför han var på ett visst ställe och det gjorde honom orolig, berättar sonen.
- Pappa fick medicin ett tag, för att han var orolig. Många behöver det för att klara nedstämdheten. Men sen gick den fasen av sjukdomen över och sedan mådde han nog inte så dåligt, även om han inte kunde klara sig själv.
I dag ska Ingos familj samlas för att prata om begravningen. Och samtidigt minnas tillsammans.
- Pappa var en fantastisk person, både som far och förebild. Alla har vi sett upp till den här mannen. Han har alltid funnits där, alltid ställt upp, alltid varit rolig, säger Tomas.

"Jag har varit så ledsen"

Han tillägger:
- Men sen hade han ju en allvarlig sida också, han har ju också grubblat och funderat mycket i sitt liv. Han var intresserad av musik och poesi också. Och framförallt kunde han bli väldigt ledsen över orättvisor när han till exempel såg på nyheterna.
Ingos yngste son, Patric Johansson, som numera bor i Thailand, fick dödsbudet när det var morgon i Bangkok.
- Jag har varit så ledsen under dagen. Pappa var världens finaste gubbe.
- Och han hade en sådan humor och ett riktigt vrålskratt, högt och bullrigt, säger han.
Enligt vad familjen känner till i dag hade Ingo inga egna önskemål om sin begravning. Vid samlingen i morgon ska familjen tillsammans bestämma hur den ska bli.
Kanske kommer det spelas en låt med Frank Sinatra. Ingo själv gick nämligen gärna runt och sjöng Sinatra.