Gareth Thomas är bilden av den hårda rugbyspelaren personifierad. 192 centimeter lång, 103 kilo tung. Rakad skalle och en glugg i överkäken där det tidigare satt två framtänder. Han är nyckelspelare i sitt klubblag Cardiff Blues och har gjort 100 landskamper för Wales som hyllad lagkapten.
- Jag var en stereotyp, säger han. En stereotyp som jag länge gjorde mitt bästa för att leva upp till.
Han är 35 år gammal och har varit medveten om sin sexuella läggning i halva sitt liv. Men det är skillnad på att vara medveten och på att acceptera. Gareth Thomas valde att leva i en lögn. Ingen i hans omgivning kände till att han var homosexuell. Inte hans lagkamrater. Inte hans föräldrar. Inte hans fru. När han var iväg med laget på resor hände det att han i smyg besökte gaybarer.
- Och varje gång efteråt sa jag till mig själv: "Det här var sista gången."

Gareth Thomas kände skam. När han gick och la sig på kvällarna hoppades han att han skulle vakna upp som en straight man. Han brukade be till Gud också: "Jag har min fru Jemma. Jag älskar henne. Snälla, ta bort de här andra känslorna som jag har."
I laget skapade han ett alter ego. Han ville så gärna vara en av grabbarna och hänga med i jargongen som präglade omklädningsrummet.
- I dag har snacket i omklädningsrummet ändrats till det bättre, säger han. Men förut var det mycket sex, öl och slagsmål. Väldigt, väldigt macho. Och rugby är machosporten nummer ett.
- Jag blev en mästare på att dölja mitt riktiga jag. Jag brukade ljuga ihop historier om sexuella erövringar. Min största rädsla var att mina lagkamrater skulle få reda på min hemlighet, och att de då skulle stöta bort mig.

När Gareth Thomas mådde som sämst brukade han stå vid klipporna nära sommarstugan i St. Brides Major och titta ner på stranden och havet. Ibland funderade han på att hoppa. Han ville egentligen inte ta sitt liv, bara fly från känslorna han bar på.
- Det var otroligt jobbigt att gå runt och bära på det här ensam, säger han. Man ljuger både för sig själv och för andra.
Egentligen är det naturligtvis absurt. Om Gareth Thomas varit arkitekt, brevbärare eller advokat hade ingen brytt sig om hans sexuella läggning. Men för en manlig professionell rugbyspelare var det annorlunda. Gareth kände inte till någon aktiv idrottsman som var öppet homosexuell.
- Med framgångarna som spelare kommer också image. Man ska vara så maskulin som möjligt. Jag kände mig fångad i den här stereotypen. Och så tror jag att många känner. Den kvinnliga idrotten har kommit mycket längre, där är det inte samma tabu kring homosexualitet.

Till slut orkade inte Gareth Thomas ljuga längre. 2006 avslöjade han sin hemlighet för sin fru Jemma. Det var svårt. Paret hade varit gifta i fyra år och Jemma kände sig sviken. Men med tiden blev det lättare. De fortsatte att hålla en nära kontakt och stöttade varandra.
Snart kände sig också Gareth mogen att berätta om sin homosexualitet för några av sina närmaste vänner i laget - Stephen Jones och Martyn Williams.
- De reagerade fantastiskt och undrade varför jag inte sagt något tidigare.
För en dryg månad sedan tog Gareth Thomas det definitiva beslutet - han skulle komma ut offentligt.
- Det kändes rätt att göra det. Jag hade uppnått så mycket inom sporten och ville en gång för alla krossa den där stereotypen. Men det viktigaste var att jag ville skicka ett meddelande.
Vad för meddelande?
- Till alla andra som känner samma sak som jag kände. Jag vill inte se en ung kille välja bort idrotten av rädsla för sin egen sexualitet. Jag vill att folk ska kunna titta på mig och tänka: "Han vågade. Då kan jag också göra det."
Ändå var Gareth Thomas orolig över reaktionerna när han släppte nyheten strax före jul. Det hade han inte behövt vara. På en månad har han fått hundratals brev och e-mail från personer som har tackat honom.

- Jag kunde inte drömma om att jag skulle få ett sådant stöd. Jag trodde kanske att folk i England och Wales skulle höra av sig, men folk har skrivit från världens alla hörn. Och 99procent av reaktionerna har varit positiva. Flera har skrivit att de har fått styrka genom mitt beslut och nu äntligen vågat bryta sig loss från kedjorna.
Du är en stjärna i din sport. Tror du att du hade fått samma respons om du varit yngre och okänd?
- Jag har funderat mycket på det. Jag vet faktiskt inte. När jag var yngre valde jag att helt fokusera på rugbyn, de här känslorna jag hade begravde jag i en mörk del av hjärnan. Där låg de och väntade, som en tickande bomb.
Ångrar du att du inte kom ut tidigare?
- Det skulle vara enkelt att säga ja, men jag vet faktiskt inte. Min uppfattning är att attityden har förändrats de senaste åren. Det är fortfarande ett tabu, men det blir bättre.
Gareth Thomas är i slutfasen av en mycket framgångsrik karriär.
Han har numera slutat i landslaget och koncentrerar sig helt på klubblaget. Han planerar att spela i minst ett år till. Dels för att han fortfarande tycker att rugby är roligt, dels för att han känner ett ansvar.
- Det hade inte varit bra om jag kommit ut och sedan direkt lagt skorna på hyllan. Nu är jag fortfarande aktiv men vågar ändå stå för vem jag är. Men kom ihåg att jag först och främst är rugbyspelare. Jag råkar bara vara bög också.

Han känner fortfarande inte till någon annan spelare som är öppet homosexuell. Än så länge är Gareth Thomas ensam. Men han hoppas att han inte behöver vara det länge till.
- Någon aktiv måste vara först, säger han. Men jag hoppas att det i framtiden inte ens blir någon nyhet när en manlig idrottare berättar att han är homosexuell. En rugbyspelare säger att han är bög, och alla andra svarar: "Jaha. Än sen då?"