Som om inte det var nog.
Som om inte det var nog rev han ut sig på 2,28.
Som om inte det var nog rev han ut sig på 2,28 i tidernas sämsta höjdfinal.
Det ska dock sägas att när bottenskrapet, lallarna, statisterna och de som inte hörde hit blev det för några ögonblick väldigt spännande innan ryssen Jaroslav Rybakov tog guldet före Kyriakos Ioannou från Cypern och tyske favoriten Raul Spank samt polacken Sylwester Bednarek, Spank och Bednarek delade på bronset.
Det ska också sägas att Linus Thörnblad tillhörde bottenskrapet, lallarna, statisterna och de som inte hörde hit.

Det var svårt - men det var det för alla

Förbundskaptenen Stefan Olsson hade som mål att det skulle bli sex svenska finalplatser i VM i Berlin. Det blev fem. Och Linus Thörnblads var en av dem.
Vi ska kanske låta oss nöjas med det. Bra nog, liksom.
Men fortfarande vill jag upprepa vad jag upprepat förr: Thörnblad skulle kanske se sig om efter nåt annat, som inte involverar hopp, tävling och publik.
Vi kan prata om att förhållandena blev svåra och kanske förfärliga när himlen öppnat sig och åskan rullat som bombmattor i fjärran, men - och detta är en lektion som de flesta svenskar måste lära sig: förhållandena var lika svåra och kanske förfärliga för alla.
Medan höjdhoppsmännen (eller -pojkarna) satt i regnställ och till slut sprang ut för att skula fick längdhoppstjejerna kämpa på i det piskande regnet.
Om det säger mer om könens olika tålighet eller ojämlikheterna mellan man och kvinna får ni själva diskutera sinsemellan.
Det har tidigare hetat att Linus Thörnblad blivit stressad av att ha sin coach nära sig under tävling. I går satt Stanislaw Szczyrba långt långt upp på en läktare. Det hjälpte inte.
Höjdhoppet sköts upp i en timme och tjugofem minuter och det kan ha varit det som fick Linus Thörnblad att riva redan på 2,28.
Å andra sidan, förhållandena var lika för alla och Raul Spank och polacken Sylwester Bednarek såg motigheterna som en härlig utmaning och hoppade båda personbästa.

Hans 2,23 är närmare damrekordet

Fick ett sms från Lühr precis innan hoppningen började, han skrev:
"Thörnblad kommer inte över 2,28."
Lühr hade rätt i det, och Linus Thörnblad får än en gång åka hem och fundera över livet och dess jävligheter.
Han sa efteråt:
- Jag är nöjd, jag blev femma, det är inte så många svenskar som har blivit det i ett VM. Jag kände inte av skadan men jag saknade det explosiva i benen eftersom det blev en så lång tävling. Hade den varit en timme tidigare hade jag klarat det.
Ja, vi är alla olika.
Raul Spank och Sylwester Bednarek hoppade alltså personbästa i samma tävling.
Just höjden 2,28 var en vattendelare.
Ingen - ingen! - hoppare klarade 2,28 i första försöket.
Och när Rybakov, Spank, Bednarek och Ioannou klarade höjden på andra eller tredje försöket stod det klart att guldstriden skulle stå mellan dem.
Och att Jaroslav Rybakov tog guldet berodde på att han hade en rivning färre än de andra.
Det var viss skillnad i intensitet och spänning mellan damfinalen häromkvällen och herrfinalen i går.
Och man ska inte vara sån, men...Linus Thörnblads 2,23 i en VM-final ligger faktiskt närmare damernas världsrekord (Stefka Kostadinov, 2,09) än herrarnas (Javier Sotomayor, 2,45).

Hoppas inte för mycket på hopparen i dag

Det finns lite av samma dysterryska och mystiskryska i Jaroslav Rybakov som det finns i den eviga favoriten Anna Tjitjerova.
Det är lustigt hur deras fina hoppkultur har hållit i sig från Sovjetunionen till dagens Ryssland, när Sverige inte förvaltat arvet av Patrik Sjöberg - eller Stefan Holm.
På tal om hopp ska Alhaji Jeng hoppa stavfinal i dag.
Hoppas inte för mycket.
I går var det så där svensk-träningslandskamp-i-fotboll-ödsligt på Olympiastadion.
Raul Spank drog väl en del folk, men när inte Usain Bolt är ute och springer så är inte berlinarna, tyskarna eller friidrottspubliken det heller. Officiell publiksiffra i går var 42378 men... det såg ohyggligt tomt ut på läktarna, efter skyfallet, syndafloden, himlens öppning kan det ha varit en del, en hel del, som tröttnade och gick hem.
Jag klandrar dem inte.
På väg till Olympiastadion, på väg till S-Bahn på Savignyplatz såg jag först ett tutande bilfölje, det såg ut som en bröllopskortege med en ledarbil inslagen som en bröllopspresent i jättelika sidenband på Kurfürstendamm.
På en sidogata gick jag förbi en begravningsbyrå där en välklädd liten man stod och rökte på trottoaren. Han var omgiven av stenhårda män som såg ut som livvakter.
Livet börjar, livet slutar och en man rökte på en trottoar i Berlin.