51,13 sekunder tog det för Moa Hjelmer att väcka liv i svensk friidrott.
Sen svarade Michel Tornéus.
EM i Helsingfors blev mäster- skapet då allting vände.
Men de stora förändringarna kommer vi inte få se till London 2012 - utan Rio 2016.
I torsdags satt jag med Michel Tornéus nya tävlingsskor i händerna.
De var riktigt häftiga, faktiskt. Svartgula, extremt lätta med rejäla spikar framtill i sulan.
Men jag kunde aldrig tro att de skulle få flyga 8,50 meter under EM i Helsingfors.
Så långt hoppade Tornéus i sitt andra hopp under finalen. Det blev röd flagg - men just det hoppet väcker drömmar inför framtiden.
Som så mycket annat under det här mästerskapet.
När EM invigdes i onsdags var vi en stukad friidrottsnation. När det i går kväll avslutades så andades vi optimism igen.
Ja, det till och med skenade i väg lite grann. Förbundskapten Stefan Olsson nominerade 30-årige Mattias Jons till OS i London. Visst, han var sexa i släggfinalen, men Jons har 56 namn (!) före sig på världsårsbästalistan. Inte riktigt en man för topp-åtta, vilket Sveriges olympiska kommitté kräver.
Men jag tycker bara det är härligt.
Låt oss drömma lite.
Det var länge sen svensk friidrott hade de här vindarna i ryggen.
Även om Emma Green Tregaro tog ett brons redan i torsdags så var det Moa Hjelmer som förändrade allting under sitt superlopp i fredags kväll.
Det guldet påverkade landslagstruppen väldigt mycket, från vad jag har hört.
Många började tro på sig själva. På riktigt. Moa visade att man kunde bryta barriärer - och de andra ville haka på.
– Jag ville komma hit och ta medalj, sa Angelica Bengtsson efter sin stavfinal.
Sen tog sig både Nil de Oliveira (200 meter) och Philip Nossmy (110 meter häck) till final och Tornéus hoppade hem ett brons - medan Moa Hjelmer stod och hejade på läktaren.
– Moa visade alla att det går, förklarar Tornéus. Det finns inget att vara rädd för. Dels för mig, men speciellt för de yngre - det är bara att gå in och köra.
Den inställningen behövs.
Förstå mig rätt. Jag tror inte att Sverige kommer åka och hämta en massa medaljer i London. Det här var ett mästerskap där många av de bästa saknades och vi har utan tvekan en lång väg att vandra.
Men svensk friidrott är på gång igen. Och det här är något att bygga vidare på.
I min spåkula ser OS i Rio 2016 väldigt ljust ut.
Då kan både Moa Hjelmer och Angelica Bengtsson vara tydliga medaljkandidater. Och förhoppningsvis har Abeba Aregawi, världsettan på 1 500 meter, fått klartecken för att tävla för Sverige.
Det kan bli en blågul karneval.
