TIDNINGEN
KRÖNIKÖRER
BLOGGARE
Storlek på text:
Skriv ut text
Foto: Robban Andersson Foto: Robban Andersson

"Jag hoppar för min egen skull nu"

Annons:
Läs mer om
BARCELONA. Inte bara silver.
Två personliga rekord - och äntligen över drömgränsen två meter.
För Emma Green blev EM en stor revansch på alla som tvivlat på henne:
- Jag tror att det är det som gör att jag lyckats nu - att jag inte bryr mig om vad någon säger.
Emma Green överraskade alla när hon 2005 tog VM-brons i Helsingfors.
Då var hon 20 år ung och spåddes en lysande framtid som Kajsa Bergqvists arvtagare.
Men efter medaljen gick karriären i stå.
Trots flera mästerskapsfinaler hade hon innan i går aldrig placerat sig bättre än sjua och Greens personliga rekord från succéåret 2005 - 1,97 - stod sig ända fram till i början av juli i år.

Klarade drömgränsen

Då slog hon till och höjde det med en centimeter under en tävling i Sollentuna.
I går slog hon till igen - och höjde det två gånger om.
Till mycket symboliska 2,01.
- Det var väldigt skönt att det var just 2,01 och inte två meter, säger Emma Green.
Kan du utveckla det?
- Just för att det har varit så himla mycket tjafs om två meter hit och två meter dit. Jag har insett att jag kan hoppa högre än så men ni i media har tjatat väldigt mycket om det - så det känns skönt att hoppa 2,01 för den sakens skull.

Nära att avstå EM

Hoppet gav henne en efterlängtad silvermedalj.
Dessutom en lite oväntad sådan med tanke på hennes hälskadebekymmer som gjorde
att hon gav klartecken för en EM-start först för en vecka sen.
- Det var så nära att det inte blev någonting. Då kände jag verkligen att om jag får chansen att stå på banan så ska jag göra mitt yttersta för att verkligen prestera.
- Och jag visste vilken bra form jag var i.

Hade säkrat medalj

Lite hjälp på traven fick Green när belgiskan Tia Hellebaut rev på 1,99 och minst ett brons var säkrat för svenskan.
- Jag visste att medaljen var klar men kände verkligen att jag ville hoppa högre, att jag kunde hoppa högre och att jag banne mig skulle hoppa högre.
- Jag kände att jag vet aldrig när jag får chansen igen. Jag tänkte bara att "jag ska över". Det var fantastiskt skönt.
Och med revanschen i hamn kunde Green bara tacka sig själv för att hon fortsatt tro på sin förmåga.
- Jag har insett att jag inte tyckte det var roligt när jag lyssnade på vad andra tänkte och tyckte.
- Jag hoppar för min skull, inte för någon annans skull. Det är jag som tränar och gör allt jobb för att jag ska lyckas. Så jag har gjort det här för mig själv och bevisat för mig själv att jag är en riktigt, riktigt bra höjdhoppare.
MEST LÄSTA PÅ SPORTEXPRESSEN.SE
Annons:
Annons:
Mest lästa om friidrott
Annons:
Fler mest lästa om friidrott
Annons:
Senaste nytt
Senaste nytt om sport
Annons:
MEST SETT I DAG

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Din rättelse:
Ajax loader

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Din rättelse:
Ajax loader