Garrett Hartley får en perfekt träff. Från fyrtio yards.
Han behöver inte vänta länge förrän han förstår vad som hade hänt. Smaknamnet är borta.
New Orleans Saints är inte längre The Aints. Laget har för första gången under sina 43 år i NFL tagit sig hela vägen till Super Bowl.
— Det blir inte bättre än så här. Det var den största matchen i Saints historia och jag kan inte hitta ord för att beskriva det som händer. Jag är fortfarande i ett rus, säger linebackern Scott Fujita efter den dramatiska NFC-finalen mot Minnesota Vikings.
Han och övriga lagkamrater kastar sig över Hartley och bildar en hög i guld och svart.
Coachen Sean Payton kramar alla som kommer i hans väg.
Runningbacken Pierre Thomas springer bort mot fansen i Louisiana Superdome och möts av en mur av eufori.
Samtidigt sätter sig Jon Vilma på gräsmattan. Linebacken vänder blicken uppåt, tar några djupa men lyckliga andetag och ställer sig frågan: Hur är detta är möjligt?

Den 23 augusti 2005 kom de första rapporterna om Katrina. Det var säsongens elfte tropiska cyklon i Atlanten som nått minst stormstyrka.
Två dagar senare blåste Katrina in över Florida. Den kraftiga vinden och regnet orsakade skador för hundratals miljoner kronor.
Meteorologerna kom sedan med lugnande besked. Nu skulle det värsta vara över.
Men Katrina ville annat.
När Katrina kom ut över Mexikanska golfen igen intensifierades lågtrycket och ovädret växte i storlek.
Den 26 augusti var Katrina en kategori 1-orkan.
Den 28 augusti var det en kategori 5-orkan.
När stormens öga var på väg rakt mot mångmiljonstaden New Orleans förstod de amerikanska myndigheterna att de stod inför den värsta naturkatastrof som någonsin drabbat landet.
Och klockan 13.00 lokal tid, den 29 augusti 2005, hade Katrinas öga tagit sig in över fastlandet.

Med pompa och ståt öppnade Louisiana Superdome 1975.
Fyra års idoga arbete var över och stadens stolthet, NFL-laget New Orleans Saints, hade fått en ny avundsvärd hemmaarena.
Men ingen – absolut ingen – kunde nog förstå vilken betydelse Superdome skulle få för staden 30 år senare.
Skyddsvallarna orkade inte med att hålla emot vattenmassorna som Katrina drog med sig och släppte ner från himlen.
80 procent av New Orleans hamnade under vatten.
Människorna flydde för sina liv. Men vart tvingades de fly? Ja, till Superdome så klart.
Den enorma inomhusarenan utgjorde hem för mellan 20 och 30 000 personer de kommande dagarna.
Medan New Orleans var en ödelagd stad utanför blev tillvaron i Superdomen minst sagt ogästvänlig. Förnödenheterna tog slut, toaletterna svämmade över och stanken blev fruktansvärd.
Den dåvarande presidenten George W. Bush kallade arenan för en skamfläck.
— Människor blev våldtagna där inne. Människor blev dödade där inne. Vi hade flera upplopp. Man kan inte stängas in där så länge utan att bli galen. Folk låstes in som fångar, sa ett anonymt polisbefäl i samband med katastrofen enligt nyhetsbyrån AFP.
När Katrina lämnat New Orleans i fred var skadorna på Louisiana Superdome omfattande. Stora delar av yttertaket hade blåst bort.

Blott fyra och ett halvt år senare stod New Orleans Saints i ett konfettiregn med George Halas Trophy. Beviset på att Sean Paytons lag är bäst i NFC och hade kvalificerat sig för Super Bowl XLIV i Miami.
Platsen var densamma.
Gräsmattan var visserligen ny och Superdome hade genomgått en omfattande restaurering som tog 13 månaders arbetskraft och kostade hisnande 1,5 miljarder kronor .
Men det var just den här arenan som blev för symbolen för Katrina – orkanen som skrev ett dystert kapitel i USA:s historieböcker.
— Den här stadion hade hål i sig och var fylld av vatten. Nu är vattnet borta. Det här är för staden New Orleans, sa coachen Sean Payton till Reuters.
Och befolkningen visade verkligen vad Garrett Hartleys avgörande field goal betydde för dem.
Bourbon Street i de centrala delarna av staden var översvämmad av segerrusiga Saints-supportrar bara minuterna efter NFC-segern.
—Titta, vi byggde upp vårt hus och nu är vi här. Vi ska få se Super Bowl fem år efter Katrina. Vi är tillbaka. Det är vad det här handlar om, säger ingenjören Tim Duncan till The Times-Picayune.
Stjärnquarterbacken Drew Brees skrev på för New Orleans Saints bara ett halvår efter Katrina. Han beskrev resan från inferno till festen på Bourbon Street som ”ofattbar”.
— Det finns så många paralleller att dra mellan vår lag och vår stad. Vi har tagit hjälp av varandra för att överleva och ta oss dit vi är i dag. Vi som lag har också tagit ett steg i taget och kämpat oss igenom motgångar, precis som staden, säger Brees.
—Jag har fått en möjlighet att spela en roll i så många människors liv. De känslomässiga band som vi har med våra supportrar är verkligen speciellt.

Dagen efter segern mot Minnesota Vikings var inget sig likt i New Orleans.
Stadens NFL-lag kunde plocka tillbaka ett ”S” och återigen bli The Saints.
Dubbelt så många studenter var frånvarade i skolorna och på universiteten.
Största tidningen The Times-Picayune tog slut i ett nafs.
— Antingen glömde han (brevbäraren) bort tidningen eller så blev det för mycket för honom i går. Kanske festade han på Bourbon Street och kom för sent till sin runda, berättar Saints tight end Billy Miller om det faktum att han inte hade tidningen på gräsmattan när han vaknade.
New Orleans-borna satt i stället och planerade hur de skulle göra den 7 februari. Den stora Super Bowl-dagen i Miami.
Stadens borgmästare Ray Nagin kunde i alla fall slå fast en sak i CBS The Early Show:
— Miami kommer aldrig att bli sig likt.
Samma sak gäller för New Orleans.
Efter Katrina.
Och efter Sean Payton, Drew Brees och Garrett Hartley.