Genom sitt sätt att vara på och utanför planen gjorde Eddie Moussa det tydligt att han ville något annat i livet än att ta värvning hos de kriminella gängen.
På planen - en elegant lirare med en stor teknik. Snabb och ständigt i rörelse efter ytor där han kunde utmana motståndarna. Offensivt präglad och med en vilja att underhålla åskådarna vid varje tillfälle han fick bollen.
Utanför planen - artig, korrekt och professionell, men samtidigt med den kaxighet som karak-täriserar fotbolls-klubbarna i Södertälje. Ett föredöme och en idol för unga fotbollskillar.
Eddie Moussa upptäckte vid tidig ålder att han hade talang för något annat än sina närstående - fotbollen.
Som alla andra smågrabbar drömde han om att bli proffs, om att ta sig till de stora arenorna och visa för andra ungdomar hur långt man kan nå med hårt jobb.
I höstas var han ytterst nära att föra Assyriska FF tillbaka till allsvenskan. Han hade fått det efterlängtade genom-brottet och gjorde sitt livs match i allsvenska kvalet hemma mot Djurgården.
Han var spelaren som Djurgårdsbackarna aldrig lyckades stoppa och som låg bakom 2-0-segern som tog Assyriska halvvägs till all-svenskan.
Sedan kom skadan.
Ett desperat och alldeles för snabbt försök att komma tillbaka kostade honom inte bara returmatchen på Stadion - det kostade honom även drömmen om att bli proffs.
Anbuden från utlandet fanns i våras - men den skadade Moussa kunde inte provträna någonstans.
Därför blev han kvar i klubben.
Därför satt han på spellokalen där han blev nästa offer för Södertäljes förfall.  
Det senaste året har invånarna, idrottsrörelsen och näringslivet i Södertälje börjat säga ifrån.
De är trötta på det här. Trötta på idioter som fortsätter förstöra en stad som har många fina sidor men där invånarna får kämpa i ständig motvind mot ett dåligt rykte och svarta rubriker om mord, rån och anlagda bränder.
Eddie Moussa drömde om något annat.
Och det är så jag och alla Södertäljes fotbollsälskare kommer att minnas honom.

ANDREAS HANSON