De kommer från samma miljöer nästan allihop. Studera startelvan mot Serbien och du hittar i stort sett bara landsortsgrabbar. Här är Ola Toivonen från Degerfors. Här är Rasmus Elm från Broakulla. Marcus Berg från Torsby, Mattias Bjärsmyr från Hestra, Emir Bajrami från Köping, Johan Dahlin från Trollhättan, Emil Johansson från...
... Degerfors. Han också.

Skrot och korn

Kanske är det därför de fungerar så bra tillsammans. Det är det där med skrotet och kornet. De känner igen varandras uppväxter, det är samma barndom. Cyklandet. Första skolresan till Liseberg. Spontanfotbollen.
Emir Bajrami berättar gärna om hur han direkt efter skoldagens slut tog med sig ett gäng smörgåsar och stack till fotbollsplanen. Oftast kom han inte hem förrän mörkret tvingade honom. Rasmus Elm hade Johansfors IF:s hemmaplan som granne. Han brukade springa runt planen med en boll och nöta överstegsfinter. Mattias Bjärsmyr har spelat tusen livsviktiga skojmatcher mot sina kusiner i trädgården.
Det är inte bara glesbygdsnostalgi. Det säger oss någonting.

Pojkdrömmar uppfylls

Just nu håller pojkdrömmar på att gå i uppfyllelse. Pontus Wernbloom (Kungälv) tyckte nästan att stämningen och stödet från läktarna i Malmö var overkligt. Det var som att befinna sig i trance. Wernbloom kände det som att atmosfären fick laget att lyfta sig till en nivå han inte trodde fans.
- Herregud, sa Wernbloom efteråt. På träningen klarar vi ju inte ens av att möta blåa kongubbar!
En finalplats ligger i potten nu. Men också proffskontrakt med större klubbar. Från sexigare ligor än allvenskan, Tippeligaen och Eredivisie. Kanske till och med Premier League, vem vet?
Martin Olsson (Högaborg) är den enda svensk som vet hur det känns att spela där. Men just nu är han långt i från en startplats i Blackburn. Troligen blir det en utlåning till andraligan i höst.

Total kontrast

Kontrasten mot Englands U21-trupp är total. Efter deras första match, mot Finland på Örjans vall, stod vi i den mixade zonen och väntade på spelarna. När de till slut kom hasande hade de iPoden i ena handen, Louis Vuitton-väskan i den andra och gigantiska hörlurar på huvudet. De behandlade Örjans som vore den Camp Nou. Fårade Halmstadsfunktionärer - vana vid "Texas" Johansson och Emil Jensen - var beredda att ringa Fox Mulder och avlägga ufo-rapport.
Inte för att engelsmännen är några divor. De är bara... stjärnor. Och många av dem har blivit behandlade som stjärnor väldigt länge. När James Milner gjorde sitt första Premier League-mål i Leeds gick Robin Söder i fjärde klass och sparkade boll i Sollebrunn.
Just James Milner har varit Englands bästa och viktigaste spelare hittills i EM. Milner och hans redan meriterade kamrater - Theo Walcott, Micah Richards, Joe Hart, Gabby Agbonlahor - är vana vid att spela inför 50000 varje helg.

Nicka bort bollar

Rasmus Bengtssons vardag? Att nicka bort bollar på Vångavallen, lagom påhejad av 2 320 personer.
Har alla dessa skillnader någon betydelse? Givetvis. Erfarenhet är ett dödligt vapen. But then - so is hunger.
Walcott har spelat semifinal i Champions League. Richards har varit med och besegrat United i Manchesterderbyt. Agbonlahor har avgjort en Premier League-match med ett "perfect hattrick" (ett mål med högern, ett med vänstern, ett med skallen). Semifinalen i morgon är förstås viktig för dem, men alla har spelat betydligt större matcher, på betydligt större arenor, inför betydligt hårdare fans.
För samtliga svenskar är det däremot den största matchen i deras liv. De är bara i inledningen av sina karriärer och fast de för längesen har lämnat landsbygden glömmer de aldrig var de lärde sig att drömma.
Hestra!
Torsby!
Broakulla!
This is Sweden.